tviflar man verkligen på vårt goda lands försvarsstyrka, må man då snart antaga ctt nytt uppfostringgv:eende, som kan hcs hela folket elda hågen atv vujs fionas till, d. v.g. att villigt offra allt det som till ett fullständigt landsförsvar är nödigt, så att vi med I framgång kunna värja oss. Må vi 82 0s8 omkriog hvad andra folk uppoffra på sitt krigsväsende för att kunva betrygga sin samhälliga varelse! Svensken bar alltid ådagalagt ett krigiskt lynne, hvilket utom den allmänne bragdlusten i fordna dagar, uti senare tiden visat sig i gotländningarnes frivilliga beväring, det talrika deltagandet med vapen i hand tör Davmarks sak, uti våra dagars skarpskytterörelsa och sednast i hela svenska folkets under 1870 åra riksdeg så starkt uttelade vilja att se riket fullt värnadt, Derföre, under betraktande af Europas hotfolla ställning i våra dagar samt Sveriges ögonskenliga faror i följd deraf, är det nu ingalunda tid, att, under dagtiogande om dagsverken och dalrar, pruta med antagandet af den allmänna värnepligten, minska våra stridskrafter och än mindre att rubba den gamla ärorika bepröfvade grunden för hela vårt försvar, nemligen den förträffliga indelta hären; tvärtom vi böra just nu väpna oss till tänderna till försvar för vår urgamla folkfrihet: då det gamla adliga eller militär-aristokra—tiska Sverige fordom mäktade försvara land och rike, hoppas man att vårt nya medborgerliga Sverige, som. utan all fråga eger ofantligt mycket större förmåner och rikare tillgäpvgar, må Ika villigt erbjuda hvarje uppoffring och lika modigt värna vår sjelfstän— dighet, utom hvilken vår odlings alla frukter hafva intet värde, då de när som helst kunna trampas af väåldskräktarnes fot. För öfrigt må vi städse noga akta på vår samfolkliga ställning och ej reta andre länder till rättmätig vrede, men icke heller tåla förnärmelse af vågon makt, samt framförallt hafva ett vaksamt öga på de okände främliogar, som emyga genom landet och icke utan lång pröfning låta dem få besitta svensk ord. Slutligen (och i fall zummet medgåfve att denna gång härom vidare tala), skulle vi lätt kunna visa hvilken kraft till törypgriog fiaDes qvar på folkdjopet uti Gutarnes gamla minnen och fornssder samt hvad som deraf än i dag fortlefver uti ett af Sveriges minsta, men ingalunda minst vigtiga landskap, Gotland, eller ortens uråldriga Folklekar och Gillen (isynnerhet det ståtliga våget — eller det allmänna täflingsspelet — med dess många menliga lekar och idrotter). som ännu till lust och härdving öfvas af våra raske Gutar, och hvilket allt möjligen kau till lif framkalla det som deraf finnes öfrigt uti orterna på Sveriges fasta land. — — —