MUS FF Bea BERETTS Folklekar och gillen på Gotland (Ur en handskrift, Gotland och Gutarne, spridda drag ur öns odlingssaga och folklifvet derstädes, af P. A. Säve). (Forts. från n:r 182.) Men hela detta härdningsväsende mäste vera grundadt på våra uråldriga folklekar i I hvarja landskap, hvilka äro vuxna ur vårt tolks lynne och seder samt dem all ungdom har öfvat från barnsben och derföre äro evhvar kära och allremest ro2. Dessa gamla lekar måste komma till heders samt öfvas i lörfädrens anda, helst vetenskaper kan lur dem utveckla raåvga bys förträffliga öfningar: eiier dessa mäste de konstskipade kroppsr a och vapenlekarne alltmer lämpas, ty det är på denna folkländska grund som vår uvgdems3 alla kroppsidiotter ovil korligen mästo fotas och utbildas. Utan rot i folziekarne är sjelfva vår snillrike Lings lädia härdningsvetenskap blott en nödhbjelp Itör att uppehålla dea domnade och borthuattlage 1o!kkraften, och hade den store fosterandsttabasn vett af våra vackra folkiekar I på Gotland, hade håns cnilles verk i detta lafseende säkert fått ei abban saovnad och slagit djupare rötter i vårt folk. Men mana äfven af våra bäst män känna stundom alltför litet om eget land och våra gamla Iseder; och hvad vet menige man, efter tusen års kristendom cch all 5. k. upplysning, om det älskade fosterlandet, för hvilket dock så många teseuden offrat krafter och lif! — På det att öfcingerna må kunna utföras utan hinder samt med tillbörlig kraft och sammanhållning, böra yngliogarne städse vara klädda utan bjefs ien tarflig, grof, ledig vapendrägt och at eamföldt enitt, eller så tillvida åtminstone att alla hafva likadana mössor med gannplåt eller märke, samt ändtligen såsom tropp lifvas af eget spel, hemortens fana och en särskild landskapets vapensång. Och siutiigen, sedan yogliingarne i läroverket vid en 18 års ålder iphemtat det vigtigaste af kroppsijärdighet, vapnens brak och de allmänna rältrörelserna, samt i dessa ämnen blifvit pröfvade och gillade inför ortens krigsbefäl, skola da alle, tillsammans med ärets öfriga värvpligtiga beväringsungdom och unge skarpskyttar, under det stora intrycket ai en allmän foikhögtid och i närvaro af lärare, föräldrar och slägtingar, under mötet i lägret öiverlemnas till ortens närmaste regemente — ty hvarje landskap måste ovilkorligen hafva sitt eget regemente, med dettas namn och fana — svärja vapenedea samt under flygende fana och tlipgande spel upptagas i ieden bland fosterlandets försvarare, då de skola befioneas så fostrade till sionet och sä häsdade till kroppen, att de icke blott tåla vid ett fredligt sommarmöte under vepen, utan många alivarse mma fälttåg. Sådan bör folkbildniogen i rikets alla läro. verk vara, hvilken har sina rötter fästade i iädernesbygde:nas Janddanad och saftiga folklit. Deraf skola de unge från hemmet, socknen och landskapet få en säregen folkprägel, och, sedan de blifvit upptagna i häsenvs gemensambet, kunoa fatta Sveriges land och tolk i helgjuten riksbild, hviiken icke är sammangyltrad enuast af hufvudstadens glittergrus, uten sammanvuxen af alla rikslsndska. pernas egenertade ortmalmer: de skola sålanda kuona af egen ort fatta hvad rot är och deraf ock:å törstå vårt lands stöliulog till and:a folk, uoder det att de för lifvet värmas upp till stolthet och glöd för eget land. Eao såd:n tolkupptfost:an, som hvilar på den nordiska stammens grundväsende och stärker både kropp och själ, skell hos nog domen af besge kören och snart bos hela vårt folk åte: uppväcka den mattade lifsiosten, sisnet för det som är svenskt samt örlära den folkräddsnde kraften; den skall ga nya dårskager, eller fråa utlövdska tycken, glittret och lefnadserdadet, från den flacka verdsborgerligheten och utflyttnivgsvarmer, från språkiörserfvet, s:ändssplitet, läseriet och bränvinet; detia vppfostringssätt skal: åter öra 038 till gudsfruktan, förnufr, txflighet, sjeltbestård och helsa, till osg ejeliva och till det älskade ädernesiandet; ja, det skall ständigt föryrgra våra krafter och ej blott rädda oss från undergång, utaa ivgifva oss mogna tankar till arbete, veienskap och konst, födda och varaktigt le:vance på svensk: folklig grund, samt jemväl rycka oss fram till kamp och seger på alla den menskliga verksamhetens danoor och skänka oss ett aktadt rum bland verldens mest odlade, fria och lyckliga folk. Vill man rädda vårt folk, är det hög tid att börja uvpfostra det eiter dessa g under. Ty, utom annat lättsinnigt sjelfhån, har man ve. FT VSELUGIEe allt för länge talat om vårt lands ringhet i ch fattigdom samt fulkets fåtalighet. Derbär hvarken kunna föda oss eller försvara oss, och många. rädda ha, liksom man öfvergerett sjunkande skepp, lemnat allt och hoptals dragit bort till Amerikas guld och gröna skogar. Hvad för slag, kan ej Sverige, som eger sä många rika tillgångar, löda sina bara? Kunna vi icke, om v vilja, försvara oss på vär fosterjord, som är så full af hinder för inkräktaren, men som bakom otaliga sjöar och berg erbjuder så mycket värn för ett folk, som af gammalt varit så oförskräckt? Iogen tänke ulle: tale så ! Vårt land är goit nog för den ta:flige och arbetsamme samt kan också försvaras om man vill bevara det för fisndehand, liksom det visserligen ock är värdt att försvaras; och må man i föraktets och glömskans natt sänka de syndiuila och det svenska namnet slideles ovärdiga ord, som, med förgätenhet ar all tacksamhet för Guds välgerningar mot ore har mången enfaldig börjat tes att vil.