Aftonbladet – 10 augusti 1871, sida 2

Så kom turen till Felix de Crbvilla. — Om också omedvetet, hade Hugh måhända satt sin största lit till den makt som han ansig Felix representera, — den kävsla som genom ett npoggrarnt uppfattande at samhöllspligter gör mannen af börd till en man af heder. Hade ock allt öfrigt störtat tillsammans, så skulle han ändå haft i behåll sia tro på ett ädelt blods medtödda företräde, och ru hade han likväl fonnit att äfven detta — äfven hans egen ätts blod icke var ädlare, icke egde mera värma för hederns legar, än den lägsta träls! Den Jonidag som nu tycktes honom vara så omätligt länga sedan passerad, då han reste till Earles Dene, för att komma in i parlamentet, — då hade han trott på allt. Na, deremot, hvar favns kärlek, hvar fanns vänskap, kvar fanzs någonting att tro på i verlden? Äfven sina yttre, ganska tunga o:yckeöden hide han maktat bära med möoigt, om också ej fött hjerta, så länge han trodde på Aovgeliqua, på hanne2 kärlek; men jä hon tilldelade honom det grymma slaget — då hon uttalade det ord sum ryckte slöjen rån bacs ögon — ver det också slut med hans tro på henne och sedan hade hvarje stund varit en ny, bitter erfarenhet. Men äfven så, som det var, kämpade han hårdt. Liksom Moeries natur hade sitt sista värn i sin renhst, liksom Felix hade sitt i sin rlek, så egde äfven Hugh sitt i sin pligtns!a, om också denna, efter allt hvsd eom ndt honom, tog en skef — om man så vill, a okristlig — riktning. Eoghs nator var sådan, att han skulle sunpat stöta dolken i sig som Cato eller törtat sig i en afgrund som OCurtius. Men an rer ingen tänkere; han cndast kände och rendlade (Forts.