Aftonbladet – 10 augusti 1871, sida 2

En nordisk rättsoch kultur-! fråga. å i. 8 I likhet med så många andra at vår tids!t vigtigare rättsfrågor har äfven den om litte-l!n rär eganderätt endast långsamt och med svåX righet lyckats tillviaza sig någon större upp-r märksamhet. Om en litterär eganderätt Lå g got så när i nutidens meniag kan — yttrar hr Hedin i sin afbsndling i Julibäftet afll Framtiden — näppeligen talas förr, än efter: uppfianandet af boktryckerikoasten. Väl ba; de romerska jaristerna på kejsartiden sysslat Ir med bestämmande af den litterära och arti-!S stiska eganderätten och visserligen synes detgamla Rom ha haft en rätt betydig bok-le bandel; men ingenstädes i de romerska rättsji källorna lärer finnas omtalad någon utestu-j! tande rätt till en skiits mängfeldigande, och lg om bokhandeln onekligen ver ett ekonomiskt s yrka, torde deteamma blott i ringa grad kunna !t sägas om de vittre eiier lärde föffattarnes irc verksamhet. Hr Hedin ger en framställning : af förhållsudeva i gamla tider, inom den ro-t merska bokmarknaden, då författarne tyckas lt icka hafva åtnjutit något honorarinm, utsn js hallre lefde på en muöcenas frikostighet, öf-i verlemnande åt sin törliggara, såsom Horatius t ås firman bröderna Sosius att skörda guld, förbehållande sig sjeliva den vittra äran, uaderj: det de författare, som icke hsde ec 5 Rcesas l att tillita och ej sjelfva egåo förmög-nhet,!: förde ett nödstäldt och sorgligt Unaterle fortgången af historiken eriurar förfat då att det var mot slatet af femtonhundratale j j ! som en boktryckare i Sverige fick privilo-ji gium ä allt som utga:s sub titnlo iwajestetis, ! och att privilegiet var den första form, sol: tillföreäkrade viss person uteslutande rätt att utgiffa ett visst arbeio. År 1630 fick Erik Scbroderus privilegiom till skydd mot eftertryck å de af hocom öfversatta skrifter. : Dense Schroderas var, nämna vi i förbigående, riksrådet Skyttes broder, hade varit : rektor i Nyköping och sedan husgerådsskrif: vare vid Kongl. slottet i Stockholu, Privilegiisystemet fortfor i de flesta länder genom ett par ärhusdraden. Förlagsrätten var ej regel, den var undantag; endast privilegierads skrifter hägnades atlgstiftnivgen mot eftertryck, I Sverige blef genom re mentet :ör boktryckerierna, år 1752, för törsta gången eftertryck äfven af skrilter, som ej voro genom privilegier skyddede, förbjudet, dock endast af mindre skrifter till 10 eller 12 ark, som någon e:ter mannskrist först upplagt, Sedermera bafva ella sandra bi dade länder gått framåt i sin lagstiftning om det litterära eganderätts-eryddet, men Sverige tyvärr stannat efter. Hr Hedina ivgår på en undersökning af hvad tryckfribhetsförorduingen stadgar; den säger visserligen att hvarje skrift vare författarens eller hans rätts lagliga innebafvares egendom, men bibehåller en rest af det gamla privilegiisystexet. Författaren vidrör med antedning häraf det besyngerliga förhållandet med firrogn N. J. Lindhs privilegium å utgitvandet af Runebergs skrifter, bviiket skulla bevisa, att ett sådant privilegiam verkligen vore nödvändigt för att skydda den laglige svenske egaren af en utjändsk undersåtes skrifter, något som alltså autyder, att den litterära eganderätten i värt land står på synnerligt Elena fötter. Hvad som utgör den väsentligaste delen af hr Hedins frametällning är det närvarande tillståndet hos osa i aseer.de på internationelt skydd för den litterära eganderätten, inom hvilket område vi ännu befiaona oss uti ett Jegaliseradt rättslösbetstillstävd, som andra l stater längesedan öfvergitvit. En skandinavisk litterär mellanrike-lagstiltniog har dock länge varit ifrågssatt och påsrkad, och dess behöflighot ådagalägges af: måogfaldiga föreli teeiser af äldre och nyare datum. I Sverige! har man helt oblygt efteriryckt danska förtattsres arbeten på orignalspråket; i Danmark har man gjort detsamma med svensk . litterär och muakalisk egendom; i Finland! likaledes med svenska arbeten. Men det är Väl att förmoda, att sädana oblyga tilitag. hädanefter ej gerna kunna förnyas. Det vig-l: tigaste en litterär, ekandioavick mellacriks-! lagstiftniog numera har att befatta sig medi — och härati ska!l väl hvarje vän ef pordisk litteratar instämma med författaren afl ifrågavarande uppsats — är den i slit större . proportioner framträdande frågan om öfver-: sältningar från ett nordiskt skriftspråk till ett! aonat. Denna fråga upptogs först till behsndling. af kärvaranda nordiska pvationalförening ål dess möte den 6 April 1865, i saxmsnhang med ett af professorn Elias Fries till iöre-! j ; ningen inlemnadt förslag, att hon borde uttala siz mot öiversättvingar från svenskan till dansk-norskan och tvärtom. Resultatet sf föreningens Öfverläggningar blef tillsättandet af en konite, som fick ; nppdrag att ur-; arbeta förslag i ämnet, hvarciter och i öf; verensstämmelse imed de af komiterade förordade bestämmelser ä nästiöljande riksdag . br ÅA. Blsnche i borgarsiåndet väckte motion (AZ 107) oa antagande af en lag angående litterär eganderätt i de fall, då trycki frihetsförordnivgens siadganden och k. för-!: ordningen af den 20 Juli 1855 ej derå kunna j: tillämpas. Samtidigt bletvo förelag i sam-: ma syfte framlagda för norska stortbinget och : danska riksdagen, hvilka Jyckligen ledde till:i da förut rämnda lagarze af 1866. Det sven-!t ska lagförslaget åter, remitteradt till lag-: utskoitet, ble der at formella skäl afstyrkt le och föll äfven i riksatånden. ville inte är ena bedregare, att jag äfvenlades går i borgen för at han hvarken är en ; Arnltren elar nAcxannfärdig 1