Aftonbladet – 8 augusti 1871, sida 2

gätit, började trumma på fönsterratan. Efter en minut vände ban sig om och sade: Ni tyckes ha trasslat till för er på ett ganska ledsamt sätt och jag, för min del, ser ingen annan utväg, än att ge en viss person råttgift. Men hvad säger du nu om duellen, Felix? Se inte så förskräckt ut, miss Lefort — förlåt mig, — Esther skulle jag zäga. Den tycks mig vara en ännu trassligare affär. Marie,, sade Felix, det är sanning. Jag har utmanat din man och han har antagit min utmaning. Deita är hvad Barton menar. Jag ber om ursäkt, men detta är alldeles inte hvad Barton menaxr, inföll denne; ätminstone inte helt och hållet. Jag skulle knappt kunnat förekomma duellen förut, utan att svika ett förtroende, men nu... Felix befann sig i en falsk ställnipg. Att slåss med Maries man, pu, då hon verkligen lofde, var synbarligen omöjligt; lika omöjligt var äfven tör honom att törsåda hennes tillvaro för Wardep. Att utso tillräckligt skäl, draga sig tillbaka, skuile stämpla honom som en pultron och gifva stöd ät Wardens tro att han handiade såsom en bedragare, då han påstod sig vara af ädel härkomst. Barton fortfor: Hvad är nu att göra, Felix? Det vore bäst om du hade antagit mitt tillbud — du vet hvad jag menar. Jag ser endast en utväg, svarade han. Och det är — jag gissar det bestämdt. Här äro vi nu tre stackars olyckeoffer — vid Gud anser jag det inte vara bäst om vi gjorde sammanskott till ett par skyfflar träkol, enligt bruket i ert land. Deseutom gjorde vi då, för en gång i lifvet, en god gerning; — Ilnften i Lambeth är närande för febrar och man säger att kolos renar den ifrån smittämnen. (Forts.)