Prof. Arrhenius erinräde om den äftfränt kände Piäen, att utställniogarne vit såväl de allmiäkang som då Enfkilder Jandtbraksmötena äro af aldrästörsta vigt för bodömende af kreatursafvelns ställniog. Då landtbrukaren j varit i tillfälle att se andra än sina egna djur, lefve? Kar i den tron, alt dessa äro de bästa. Men vid utsfällningarne får han s6 svdra sådana och der lära hur kröae turen böra vara beskaffade, Detta sätt att lära: är för honom det mest praktiska och på samma gång det mest tilltalande. Allmogen inhemtar föga genom läsning, dels genom bristande tid, dels bfistarde förmåga, men vid utställningarne får den med egna ögon läsa så till sägandes en illustrerad skrift och medför derifrån sin erfarenhet till hemmet. Det pris, som til:delats grannen, lockar landtbrukaren att sträfva efter ett liknande, och på så sätt tippstår en ädel täflan, som fortgår under mellantidertia mellan mötena. Utställniogarne äro fördenskull af vida större vigt och värde än böcker, diskussioner o. s. Y. Det vore tal:ns öfvertygelse, att i samma mån som de allmänna och enskilda landtbruksmötena lägga i dagen den täflan, som råder inom landet, i samma mån skall äfven kroatersafvela nå sin fullkomning. Frågan borde, enligt täliog åsigt, besvaras derhän, att utställningarne af krestär vid landtbruksmötena haft ett stort, lyckligt och välstgnelserikt ioflytande på landets kreatursafvel samt att de af staten för dera ändamål använda medel bära rika frukter ej blott för dagen, utan äfven för framtiden. He Nathorst instämde varmt med den föregå: ende talaren. — Begagzande tillfället, ville br N. inlägga en protest mot mötets besiut att låta 5 år förflyta melian de allmänna Jandtbruksmötena, en alltför Iårig tid mellan utställningarne. Med dåen erfarenhet tål. egde genom sin embetsbefattning och sina täta resor itiom 16 olika län, kunde han intyga, att allmogen resef till Jandbruksmötena just för att se, jemföra och på så sätt lära. Grefve E. Sparre ansåg att vid bestämmandet af prisbelöningarne afseende skulle fästas pp den frå gan: Har det lyckats utställaren att me jemförelsevis ringa kosttad åstadkomma det visade resultatet, och kvad fördel har han haft; dervid? Prof. Arrhenius invände häremot: Frågan om kostnaderna fioge man öfserlemna åt den enskude att uppgöra; för resten göres i våra Jagar ingen hemlighet häraf å de större jordbrukarnes sida, kEvärförstom offentliga meddelanden i sådant af seende skö i handtbruksakademiens tidskrift. Alt detta är och förblir i alla fall beroende af lokala förhållanden: der gödningen ej lönar sig, upphör denna sffär af sig sjelf. Det vore alltför mycket begärdt, att ipgea skulle få utställa ett gödkreatur otan att på simma gång framlägga räkenskaper öfver kostnaderna för detsamma. För uppiysningars erhållande härom brukar den enskilde icke förgäfves hänvända sig till djurens egare eller uppfödare. f Sjunde frågan gällde, huruvida statens stamholländerier och stamschäferier bereda afsedda fördelar för boskepsofveln. I diskussionen härom deltogo prof. Arrhenius, som framhöll att frågan numera vore föråldrad sedan så väsentliga förändringar med dessa etabiissementer företagits; landsköfdingen grefve H. Hamslton, som var öfvertygad, att stamholländerierna i den form de haft, redan verkat mycket godt och att de äfven i framtiden skulle så göra; prof. Nathorst, som instämde med grefve Hamilton och vände sig mot den oförståndiga korsning af boskap. som landtbrukare ofta begagnade utan att veta hvilken följd af densamma skulle komma; hr Hofman Bang, som försvarade schäferierna och ansåg att de uträttat mycket godt; br Hugo Hamilion, som framhöll det orätta i att statens djur togo pris vid utställningarne; hr Nathorst, som förordade att de ej borde taga pris, utan blott erhålla mentions, och ordföranden, som ansåg att intet vidare svar på frågan behöfde gifvas — hvilket blef sektionens beslut. Programmets 8:de och 9:de frågor blefvo på förslag af prof. Nathorst sammanslagna. De gällde gagnet af större och mindre mejerier. Samtliga talarne öfverensstämde derutinnan att mejer erna, såväl de större, tillhörande bolag, som de mindre distriktmejerierna voro af största gagn, enär mjölk, grädde och öfriga produkter igenom dem betingade ett ojemförligt högre pris; i några få detaljer voro meningarne obetydligt delade.