Aftonbladet – 3 augusti 1871, sida 2

ika litet den berömde, amerikanske förlägaren och författaren, som de tveone antydda nedlemmarna af det skandinaviska bokhandarmötet, någonsin befunnits medgifva någon ftertrycks-kommunism att ingripa i deras itterära eganderätt. Ja, då de väl inse, att le ej sjeltve kunna åtnjuta skydd för sin egendom, med mindre deras medborgare åtnjuta lika skydd för sin, så ba de aldrig frågasatt att det litterära eganderätts-skydd, som Sveriges lag beviljar svenske undersåter och Förenta Staternas lag amerikanske medborgsre, skulle upphäfvas, Det är endast mot utiändingar de vilja tillämpa den beqväma principen man tager: engelsk och tysk litteratur bör fritt få eftertryckas i Amerika, säga hrr Carey och Steiger; dansk och norsk litteratur bör, utan egarens tillåtelse, få eftertryckas, öfversättag och — vanställas i Sverige, säger en och annan svensk bokrläggare. Således, de taga nog den litterära eganderätten i anspråk för sin egen del och förmån; men de finna den olidlig, de hata monopol,, de tala högt om bildningens intresse, när det är fråga om de medbröders eganderätt, som äro en annan stats undersäter. Med allt detta äro de beviset skyldige, hvarför den andliga eganderättens föremål, mer än materiella ting, skola vara prisgifna åt en internationel rättslöshet, hvarför det mä vara lofligt att frånhända förläggaren i ett paborike en bok, men straffbart att annektera hans rock. Beviset kan också aldrig presteas. I betraktande af den i våra dagar raskt fortgående internationella lagstiftningen till litterär eganderätts skydd samt de åtgärder, hvarigenom boktärläggare både här och i Amerika frivilligt börjat råda bot på lagstiftningens brister) torde man ock föga hafva något väsentligt att invända mot det anförda yttrandet af Klostermann, att den åsigt som förnekar litterär eganderätt nu i det närmaste är både dömd och glömd,. Lång har emellertid vägen varit till detta mål, och de betydiigaste stegen tillhöra vårt århundrade.