Aftonbladet – 2 augusti 1871, sida 3

Möten i försvarstrågan. Det möte, som fepresantanten i Andra kammaren för Wemmenhögs härad, Per Nilsson i Espö,i samråd med en del häradsboer utiyst å Ånderslöfs gästgifvarcgård till i torsdags kl. 2 e. m., egde räm nader gyonsamt väder samt var talrikt besökt. Deltsgarnes antal torde mera hafva närmat sig 1000 än 509. Hr Per Nilsson öppnade mötet samt blef med acklamation veld till dess ordförande. Första frågan å programmet var denna: Huru anser mötet att försvarsväsendet, fullt beItryggande för landets sjelfständighet, dock med minsta kostnad, bör ordnas? Riksdagsmannen Åke Andersson i Mellavköpinge hade varit ibland de 106, som röstade för försvarsutskottets förslag, efter någon tvekan, emedan han ansåg den af utskottet föreslagna öfvergångstiden 2 femton år icke hafva bort utsträckas öfver I T. Sedermera fortgick dizkussionen en längre tid med liflighet och såväl mindre landtbrukare som ståndspersoner hade ordet. Några af de större godsegarne voro icke närvarande; men deremot fyra kyrkoherdar, en ovanlig men glädjande företeelse på ett folxmöte. Diskussionen sväfvade visgerligen ut i vida fältet, men återkom så småniogom till sitt hufvudämne, indelningsverkets vara eller icke vara. s Landtbrukaren Lars Oscar Olsson i Öremöllan talade flera gånger för en allmän värnepligt utan lega och friköpning samt för indelningsverkets aflyftande. Kyrkoherden Wulff uttalade sig med synnerlig skärpa mot indelningsverkets aflyftande och sade sig föredraga beväringsinstitutionens utveckling i tidsenlig riktning framför den allmänna värnepligten. Jernhandlanden Weinberg i Anderslöf talade äfven emot ett afiyftande af indelningsverket, som han ansåg vara en inteckning ijorden. I samma anda talade äfven studeranden Bentz. Dessa åsister bekämpades deremot af riksdagsmannen Å. Andersson, ordföranden, hr Anders Hansson i Wiilie samt förenämnde Lars Olsson i Öremöila. Af alldeles motsatta åsigter voro doktor Bergvall i Lindved och kontraktsprosten Holmberg i Espö. Den förre ansåg att då intet anfall var i fråga, så behöfver man för närvarande icke något försvar, hverföre han protesterade emot en sådan benämniog som försvarsfrågan,. Väl ansåg talaren att lacdetg stridskrafter borde utvecklas och bringas till större styrka; men dervid borde man icke tillgripa några brådskande och utomordentliga utvägar. Ungdomens vapenöfningar i skolorna, och beväringsinstitutionens utveckling med indel-: ningsverkets bibehåliande voro de åtgärder talaren ansåg tillräckliga. Koatraktsprosten Holmgren deremot beklagade att i den föredragna frågan felades ett ord, nemligen skyndsamt,. Ettj oväder är i annalkande. De ryska tidningarne, som i det stora grannriket äro en makt lika väl som andra länders press, rikta ej längre sina anfall mot Tyskland utan emot Sverige. Detta är ett moln; Rysslands begär efter! Waranrgerfjorden det andra. Anledvingar fattas: icke att antaga ett förbund emellan Preussen och !i Rysgland afseende Skandinaviens delning, så att Tyskland får Danmark och Ryssland Sverige. Talaren yrkade med kraft skyndsamhet i allt som skall göras för försvarets uppbringande. Indelningsverket ansåg talaren ega grundlagshelgd. Äfven skolläraren Kjellstrup från Marsvinsholm och fabrikör B. Bengtsson i Ö. Torp syntes dela pro-: sten Holmbergs farbågor, hvilka ett par andra talare trodde finnas mera i inbillningen än i verkligbeten. Följande resolution blef med öfvervägande pluralite: antagen: Mötet gillar majoritetens af Andra kammaren beslut i försvarsfrågan vid sistlidne riksdag. Vi afsluta här den i ett föregående nummer började redogörelsen för mötet på Degebsrga den 17 Juli: Riksdagsmannen Håkan Olsson i Degeberga hade ! ej hört någon af de föregående talarne yttra gig I för folkets intresse. Tal undrade ingalunda på i att man ville blifva af med en tunga, som var både i olagligt påtommen och orimligt fördelad, men frågade huru de fattige, hvilkas enda kapital var arbetet, skulle kunna bära förlusten af de dagar, ! som skola egnas åt vapenöfningarne. Denna fråga: ville tal. lägga representanterna på bjertat I afseende på vapenöfningarne i folkskolan ville han: gå längre än en föregående talare och förmenade i att dessa öfningar borde börja redan i barnens första skolgångstid. Sven Nilsson i Efsveröd anmärkte, att de 108: öfniogsdagarne voro fördelade på hela öfningstiden, hvilket gjorde bördan deraf mindre tryckande, ! och trodde att för den fattige beväringsynglingen i komme att beredas skälig ersättning för den tid: han förspiller på öfningarne, hvarom ock fråga varit i kammaren; dock trodde tal. tiden ej nu! vara lämplig för väckande af ett förslag i denna! riktning, emedan vi hafva kostnader nog förut. ) Skolisåraren Kjellanderh, att den samhällsklass, :! som under öfvergångstiden kommer att vara fri j rån utgiften till vårt försvarsväsen, utgöres af de l mest bildade i landet. Hvarför skola dessa vilja ÅL iadandraga sig uppoffringar för en så vigtig sak, Jå bonden och torparen ej skygga tillbaka der-: ör? Någon ersättning till den fattige beväringsynglingen trodde talaren ej kunna föreslås, enär utför enorma utgifter skulle blifva följden deraf, och ansåg ej vapenöfningarne i folkskolan kunna itsträckas utöfser deras nuvarande ståndpunkt, tyl: årarne sjelfve hafva icke lärt mera; men från skolidens slut till beväringsärens början borde yng-. ingen öfvas, synnerligen i målskjutning. ; Anders Persson i Wå tyckte ej öfningstiderna vara så farliga som de syntes och trodde att, om indringar deri ansågos nödiga, sådane nog kunde ske framdeles. Håkan Olsson i Degeberga förklarade sitt nöje öfver yttrandet om ersättning åt den fattige beväringsynglingen och ansåg att, om det än blefve iyrt borde han äfven i början bjelpas och sedan i under tienstgöringstiden erhålla tillräckligt gage. Sven Nilsson i Etveröd, att som pluraliteten af befolkningen är den fattige ansåg talaren just er-1. ättniogen under vapenöfningstiderna såsom en in-. xomst för folket. Frågan vore endast huru man :