gas att vid första lägliga tillfälle utlysa kommu. nalstämraa för att på lagligt och rättsenligt men dock fogligt och kristligt sätt tvinga orgelnisten 1 i Misterhult med titel af Direktör och postexpeditör eller postmästare, Herr Erik Törner, att d till Rydelius utlemna de under detta och föregående år, i icke miodre än 11 recommenderade och I orecommenderade och till Rydelius adresserade bref avlända höga, för att icke säga ofantliga .;penniogebelopp, uppgående enligt förnyade tysta samtal, som herr Erik Törner hållit till mig från klockaregården vid Misterhults kyrka upp till Iprostgården Gölghult ända sedan före sistförflutne Julhelg år 1870 (sjuttio) — till tjugutre (23) mil!ioner i svenskt riksdaler riksmynt och sedermera till etthundradetvå (102) millioner i hvarjehanda mynt, men till omkring sextio (60) millioner i svenskt riksdaler riksmynt, men enligt de anteckningar. som jag fört öfver de brefmedel hvilka herr Erik Törrer säger sig af förenämnde mig tillhöriga brefmedel hefva utlemnat till andra pergoner inom och utom Misterhults socken, uppgå dessa brefmedel till omkring tvåhundradefemtio (250) millioner riksdaler i svenskt riksmynt, eller, som det till sist heter i slutet af skrifvelsen, enligt landthushållaren, herr patron Nils Larsson i Misterhults frälsegård uppgift till icke mindre än — Nio (9) hundra millioner i riksdaler svenskt riksmynt! Då emellertid herr Erik Törner för att kunna behålla deesa ofantliga brefmedel i sin ego nödgats muta både Misterhults sockens och den omgifvande ortens herremän och måhända äfven en del af dess hemmansegare, och klaganden följaktligen har skäl till fruktan, att denna sbekymmersamma och för hans timliga välfärd så högst vigtiga angelägenhets handläggning i Misterhult ej kan blifva rättrådig och för honom fördelaktig, så yrkar han för det andra, att Kon. Befhde i Kalmar län och stift måtte åtaga sig saken, locka Törner till bekärmelse, derefter häkta honom samt taga i beslag och i landskansliets kassakista förvara både de brefmedel, som bemälde Törner ägtx, och dem han ännu eger i sitt förvar. Det icke minst märkvärdiga i denna skrifvelse är dess slut, hvari klaganden förklarar sig för tillfället ej ega tillgång till någon gratifikation till höga landshöfdingeembetet för ynnestfull, välvillig och rättrådig handläggning af detta vigtiga ärende, men förklarar sig villig att, derest höga vederbörande kunna skaffa honom blott 100 mallioner af ifrågavarande brefmedel, afstå två ä tre (2 å 3) millioner för hvilken välvilja å sin sida han i i djup ödmjukhet utbeder sig få åtnjuta all ynnestfull rättrådighet och välvilja från vederbörandes sida, hvarjemte han slutligen sänder, som förskott å de två å tre (2 å 3) millioner — 1 rdr rmt. Man vore naturligtvis frestad att anse det hela som en mystifikation eller ett temligen groft skärat med höga vederbörande, om ej med skrifvelsen bifogats följande vederbörligen bevitnade och med sigill under vitnenas namn försedda handling. (Afskrift.) Den af pastorsadjunkt. L. F. Rydeliug till mig, såsom ordförande i kommunalstämman inlemnade skrift, innehållande: att kommu: nalstyrelsen genom kommunalstämmans utlysande skulle vara honom behjelplig att taga reda flere rekommenderade bref, hvilka pastors-adjunkten Rydelius genom tysta samtal med På längre afstånd boende personer blifvit underrättad om till honom anländt under förflutne halfår, dels från drottning Victoria i England, dels från kejsaren af Österrike, deis från sultan i Turkiet med flere, uppgående sammanlagdt till minst tjugutre (23,000,000) millioner rdr rmt, har jag lagt till handlingarne och nekat utlysa kommunalstämma, emedan jag ej finner annat än, att Ppastorsadjunkten Rydelius vändt sig till obehörigt forum, betygar, Gesshult den 18 Mars 1871. Åug. Frejdenfelt, ordförande. Likheten med originalhandlingen intyga: C. A. Hökansson, S, A. Westermark, rådman i Linköping. kandlande i Linköping. . Normelli, f.d. fabriksidkare. Tidningen Kalmar, ur hvilken vi meddela denna serättelse, tillägger: Tvyenne anmärkningar, hvilkas befog enhet ingen orde underkänna. inställa sig dock: den ena, huru Idre och förståndiga män hunna vara nog hjertösa att, som hår tydligen skett, under en längre id årifva on så grym lek med en stackars siniessjuk person; den andra, huru det varit möjigt, att en så beskaflad prest kunnat få tjenstgöra Linköpings stift. — Eldsvåda i det erkebiskopliga palatset i 3ourges. Natten till den 25 dennes utbröt eld detta palats så häftigt, att lågorna inom minre än halftimme omslöto hela byggnaden. Så astigt spred sig branden, att invånarne i de närnaste gvärten, först sedan den tagit förfärligt öferhand, fingo kännedom om densamma. Portvaken, tre eller fyra prester och några tjenare, som ör tillfället voro palatsets enda innebyggare, skynade att begära hjelp hos de civila och militära yndigheterna, och nu skyndade en mängd folk il stället. En del af stadens bibliotek Och en or del af palatsets inventarier brunno upp; en el lyckades man föra till katedralkyrkan. Erkeiskopen, msgar La Tours, som lidit stor förlust, ke minst i värdefulla manuskripter, hade på afmen före brandens utbrott rest till Paris HA