Rättegångsech Polissaker. Gripen dråpare. Från Wenersborg skrifves: C Trädgårsarbetaren Anders Mårtenson, som i sörIm lags med skaftet af en trädgårdshacka ihjälslog 2 zorporalen Lidins under Torsered hustru, greps i.m söteborg i måndags och hitkom i onsdags arton s med ordinarie tåget från Herrljunga. Då Mår.enson erfor, att qvinnan Jjutit döden genom det ir slag han tilldelat henne, blef han synbarligen förik virrad, men syntes vid hitkomsten ingalunda nedI 1 slagen. Om hans gripande i Göteborg innehåller r Göteborgs-Posten följande: i Hjelten i denna tragedi begaf sig efter utöfvanib det af våldsbragden i väg hit till Göteborg och ,) enligt hvad rättegångsafdelningen i vårt senaste 8 onsdagsnummer gifver vid handen, dröjde det ej :s länge förrän han råkade i konflikt med polisen. F Han blef nemligen i måndazs eftermiddag häktad ir för fylleri och stod i tisdags till ansvar härför sS inför poliskammaren, men ehuru han utan prut:o skyndade att erlägga de honom ådömda böterna,!F kom han dock ej fri ur rättvisans händer, ty på grund af från kronolänsman Ågren ingånget telegram — hvilket dock affärdats innan han kände till, att det af Mårtensson utöfvade våldet hade haft hustru Lidins död till följd — blef M. qvarbållen och red fångskjuts afsänd till Wenezsborgs cellfängelse, hvarest han väl torde få tilifälle att afkyla sitt heta blod. — Förfalskaren Engblom. Den förut omvämnde, för i Sundsvalls enskilda banks kontor i Östersund belånta falska handlingar i Stockholm häktade Olof Engblom, är nu anländ till Östersund, och hölis med honom ransakning inför rådhusrätten i måndsgs åtta dagar sedan. Engblom, som är född i Färila socken i Helsingland 1844 och förut varit dömd för stöld till 2 åra straffarbete och medborgerligt förtroende förlustig i 6 år, erkände sitt brott, betygande, att ingen varit hog nom bebjelplig vid de belånade handlingarnes förfalskning eiler derom haft någon vetskap. Efter undergången ransakning återfördes E. till fångelset, och skulle målet åter förekomma å framdeles bestämmande dag, då prestbetyg för E. hunnit! anskaffas. — FPolisexpedition på taket. Atträttvisans handtlangare stundom få sig ganska kinkiga uppgifter förelagda, framgår af följande polisreferat i Göteborgs Handelsoch Sjäfarts Tidning: Natten tili sistlidne lördag, vid pass kl. 11, be-l. ärktes af tvenne pojkar, hvilka voro sysselsatta med något arbete ä gården till hr L. J. Wedelii vid Södra Hamngatan belägna hus, att en mansperson med misstänkt utseende kom smygande upp genom en af källardörrarne. Pojkarne anade genast, att den mystiske vandraren var en af dessa vagabonder, som i den tysta natten begifva sig ut på ströftåg i afsigt att elofligen tillegna sig det af -nästans gods, som ej försigtigtvis är inlåst, samt tillsporde honom derföre hvad ändamålet vore med hans besök. Intet svar följde emellertid härpå, utav vandraren tog skyndsamt vägen uppför trapporna till vinden. Pojkarne voro icke sena att följa efter, och sedan de bemärkt att flyktingen tagit reträtten till en mindre vindsskrubb, beslöto de att en af dem skulle skynda efter en poliskonstapel, medan den andre under tiden observerade den sålunda i fällan sjelfmant ingångne. En stund derefter ankom äfven en af ordningens vidmakthållare, men just som denne tog sista steget å. vindstrappan och redan var beredd att i lagens namn lägga vantarne på fridstöraren samt erbjuda kocom fritt herberge i finkan, kilade denne genom en af vindsgluggarne ut på taket, dit han med en betecknande gest äfven inbjöd sina förföljare. Som taket är af skiffer och mycket halt samt dessutom betydligt sluttande, ansågo desce emellertid en dylik promenad alltför riska bel och beslöto att tillkalla hjelp. Sådan anlände äfven, och isom mindre än en qvart var å vinden sarolad den ganska respektabla styrkan af en poliskommissarie såsom general-en-chef, en polisöfveronstapel såsom adjutant, 3 å 4 poliskoustaplar, representerande elitkåren, samt ett hbalit tjog civila volontärer, somliga försedda med lyktor. Ingen at desse ville dock, genom att eftersätta den djerfve takvandraren, söka äran af att kallas den modigaste. Efter hållet krigsråd, beslöt man att såsom ytterligare förstärkning tillkalla en voltigör, eller med andra ord en sotare, hvilka yrkesidkare, som bekant, framför andra äro vane att röra sig i de högre rymderna och som derföre vid detta tillfälle med all sannolikhet skulle framgångsrikast kunna börja attacken på fienden. Efter några minuters förlopp bade äfven en sådan anträffats, och sedan han enhälligt blifvit utnämnd och förordnad tilll anförare för avantgardet, tillerkändes full handI lingsfrihet vid uppgörandet och utförandet af de I biifvande krigsoperationerna. Tacksamt emottog ban äfven detta bevis på sina medborgares förtroecde, men förklarade sig icke oväpnad vilja uppträda på det blifvande bataliföltet och angripa I fienden. Han omgjordades derföre med ett svärd, i hvilket en i huset boende krigsman beredvilligt I tillhandahöll. Man var nu färdig att med samlad j styrka börja den vilda jagten. Ioseende detta, hade den törföljde funnit med sin säkerhet bäst I öfverensstämmande att förändra position, hvarför han började en promenad öfver de närbelägna hustaken, synbarligen i afsigt att gerom någon öppen vindsgiugg komma undan. Vår beväpnade sotare hade under tiden begifvit sig upp på det Wedelinska taket, back i häl följd af ett par modiga polismän i strumpsockarne. Sedan de allieråde emellertid genom dessa förberedande åtgärI der förlorat sin fiendes spår, började man, så godt terrängen tillät, anställa efterforskningar, hvarunder den svarte anföraren, trotsande en plötslig sotdöd., med svärdet i hand begaf sig ner i åtskilliga skorstenar. I Men trodde sig flera gånger ha fått sigte på flyktiogen, och en af konstaplarne ansåg sig till och med redan så säker på sin sak, att han glad utropade: Nu bar jag honom! samt grep ett kraftigt tag i den förmente fienden. Denve gjorde intet motstånd af det enkla skäl, att ban Ingalunda var någon missdådare, utan en fredlig och beskedlig — — bleckskorsten. Vi förbigå de vidare försök som gjordes och nämna endast slutresultaI tet, hvilket utföll i allo lyckligt, — n. b. för den fore hvars spår slutligen helt och hållet förlorades. mi EOTESTNSSFATE NNE