Aftonbladet – 31 juli 1871, sida 2

STJOCAGOLB des 31 Juli. Den söndriog och strid mellan de frisinade och de reaktionära elemeaten inom kaolska kyrkan, till hvilka ofelbarhetsdognens antagande ai det romerska konciliet örlidet år gitvit anledning, antager allt törre dimensioner; och denna fråga har u . blifvit dageas mest brinnande, isynneret i Tyskland. Katolska och protestantiska jefolkningar äro i detta land mera blandade ch kastade om hvarandra än i något annat and på kontinenten, och den frisinnade reigiösa rörelse, åsyttande att frigöra denj ena kristendomen från dogmatiska tillsatser, om sedan en längre tid riortgått bland del enare, har icke kuanat uadgå att ätven il ågon mån återverka på de förra. Förl! vämnda rörelse inom de protestantiska kyrkorna har den vetenskapliga kritiken af kristendomeas urkunder och kyrkaos dogmer orutit väg, och äfven katolske vetenskapsnän tyckas nu vilja ställa sig i främsta ledet stridea för framåtskridandets sak. Hvad särskildt universitetet i Minchen beträffar, är let ganska betecknande för stämningen derstädes, att Döllinger, ofelbarhetsdogmens åldrige, men oförskräckte motståndare, blifvit vid rektorsvalet i lördags vald med 54 röster mot 6. Föröfrigt har denna strid i Baiern redan föranledt en ministerkris. Konseljpresidenten, grefve Bray, den siste stödjepelaren af det gamla österrikiskt-klerikala partiet, har måst afgå till följd af den falska ställning, i hvilken de baisrska biskoparne genom siva öfverdrifter försatt hocom. Justitie nivistern Lutz, som oförfäradt understödt konucg Ludvig i striden mot den förbundna aristokratien och hierarkien, har slutligen afgätt med segern inom hans råd. Man torde snart i södra Tyskland, såväl som i det norra, få se händelser, hvilkas följder skola blifva oberäkneliga. På båda sidorna har man tagit sådana mått och steg, som ovilkorligen påkalla en principiel lösning. Man torde kunna hoppas att denna lösning skali blifva till samvetsfrihetens förmån, ty dena allmänna meningen i det katolska Tyskland tyckes iogenstädes vara till fördel för, den romerska kurians reaktionära tendenser. Afven i Österrike gör, trots dena nuvarande ministerens klerikala tendenser, den antiklerikala rörelsen hastiga framsteg. Den allmänna meningen tyckes förstå, hvart man viil leda henne, och Rom har gjort den habsbvurgiska monarkien alltför mycken skad:, för att man icke skulla önska ait för altid få slut på dessa olycksbringande inflytelser, som redan ander Josef II:s regering och allt framgent hindrat de liberala ideeraas utveckling. Förgätves skall jesuitismen, stödd på massornas okuonighet, ingå förbund med den aristokratiska oligarkien. Den skall blifva i stånd att motstå en rörelse, som eriarar om reformationens första tider, och som frammanats genom de ärelystna dårskaperna hos ett alltiör ryktbart samfund vid en tidpunkt, då verlden trodde sig för alltid skyddad för dylika strider. Söndagea den 23 dennes firades, enligt en korrespondent till Breslauer Zeitung, den första gudstjensten af otelbarhetsdogimens motståndare i Preussea, hvarvid den exkommunicerade presten Kaminski fuogerad: Den var talrikt besökt, förnämligast af personer tillhörande bondeoch arbetsklassen. På eftermiddagen försiggick konstitnerandet af en gammalkatolsk församling i dea församlingsloka!, hvilken Kaminski hittills begagnat för sina populära föredrag, hvilkas lärorika beskaffenhet städse skaffat honom en ta!rik krets af åhörare och betästat haus anseende bland de lägre folzklasserna. Man försäkrar, att dissidenterna icke vilja inskränka sig blott till förnekand2t af den nya dogmen, utan äfven åsyfta vissa reformer, t. ex. afskaffandet af särskilda afgilter till prester för barndop, vigsel och begrafningar, äterförandet af församlingslifvet till urkristendomens grundsatser m. m,, och att innan kort en ansedd, genom den senaste dogmstriden bekant katolsk kyrkolärare skall hitkallas, för att äfven hålla de tyska och mera bildade katolikernas intresse för dessa strätvanden vaket. De af teiegrafen meddelade ryktena on franska aotrikgesministera Jules Favre3 afgång bibehålla sig. Til Etoile Balge skrifves den 25 dennes från Versailles, att Thiers för närvarande icke ämnar utnämna någon ny utrikesminister, utan låta understatssekreteraren Goulard upprättbålla de löpande göromålen, Förötfrigt är man i de politiska kret. sarne i Paris temligen öfvertygad om, att den ställoing, regeringen efter omröstningen den 22 denns23 intagit, gentemot nationalförsamlingen, lätt kan leda till en fullständig ministerkris. Inadåp. belge för dea 26 dennes yttrar sig i denna sak på följande sätt: Jales Favre säges hafva iolemnat sin afskedsönsökanv, men Thiers skall hafva nekat mottaga densamma. Skall det stanna dervid? Doat vore lika lättsinnigt att svara ja som nej. Förhållandet är, att den i lördags (den 22) under högerns påtryckning af Thiers företagna svängningen har gjort de republikanska ministrarnes ställniog mycket svår. Jules Favre hade förklarat för Thiers, att han skalle utträda ur kabinettet, i händelse biskoparnes petitioner återsändes till honom. hvilket hade till följd att Thiers förordade den af Marcel Barth föreslagua dagordningen. Thiers ansträngde sig af denna orsak under fösta delen af detta sammanträde att beveka församlingen att rösta för den af honom förordade dagordningen, och först efter den af Keller framkallade debatten lät Thiers påverka sig af högern och gaf efter. Easventuel ministerkris kan knappast inskränka sig till Favres afgång. Jules Simon skall troligen följa sin kollega i utrikesmicisteriet och Victor Lefranc skall utom tvifvel också följa! exemp!et. Det hela har neuligen mer att betyda MM oh