Aftonbladet – 29 juli 1871, sida 3

velse. Den gång då han djerft störtade sigj i lågorna, för att rädda maken till den qvinna, hvilken han nu älskade med så lidelsefall styrka, handlade han vida mera efter det iogna förnuftets dikteamen, än hvad han nu förmådde det. Han var helt enkelt i en vyreel af förtviflan och Angeliques ord verkade på honom som ett starkt, 108gifvande vin. Min Gud! utbrast hen, då fions här blott ett val. Det ör ea möjlighet att han vet något; och är det för sent att frälsa henne, Bå... Utan att afesluta meningen, skyndade han bort. Felix,, ropades Angelique, verkligt förfårad, ;hvad ämnar ni företaga er? Dröj! — tag inte ett förhastadt steg...n Men hennes ord förklingade ohörda och hon lemnades ensam qvar, att afvakta lösningen på denna hemska gåta. Klockan var knappt half tolf, då Felix åter var tillbaka i den lysande och talrika societet, der Prosper, med större otålighet än han ville visa, afvaktade ankomsten af sin favoritpisnist och hade att göra ursäkter för hennes dröjsmål, Rummen voro fulla af gäster, då den mest förbisedda af dem alla inträdde -med det mörka, lockiga håret i oordning och upphettad af den häftiga vandringen. Primadonnan sjöng nu åter en briljant aria under det ackompanjement af konversation, som alltid är lifligast då den borde tystna för musiken. Lord Farleigh hade intagit sin favoritplats — lutad mot en dörrpost, och Mark Warden sin, vid Alice Raymonds sida. : Trots det ständiga sorl, som hade ramn af konversation och som fyllde ramrmet, köjdes ett dämpadt Ts! i koras, då Felix, utan synnerlig uppmärksamhet för den förnäma sötieteten, hastigt inträdde. Denna