Hura kunde kommunen? i Paris bli en möjlighet? Vv. Centraltomitea hade varit slug; kommuanen var, ehuru hon ärft en del af dess medlemmar, endast våldssm. Den stod under ella tyrannier genom sina brotts gagnlöshet eller, rättare sr2it, hufvudlösbet. Den förstod eudast att åter sätta i svang 1793 års sstser, uian att i dem iablåsa den flägt, som gaf dem lif. Låogt ifrån att eca några : I män, hade den icse en gång folktalare. På dess fördolda sammankomster, hvilka den ej vågade göra offentliga, fanns ej en skymt af dena lågarde vältalighet, som, enligt en af dess medlemmars futtryck, kommer hops:n att skumma al resei, och erinrar om den tordönsljongande Denton. Och ävdock såg desna församlisg, der odagligheten tärlade med nedsigheten, sins anhävgares antal ingaluzda förminskas, utan tvärtom tillväxs; wsn tienade henne, men föraktade henne; man visade henne sitt förakt genon att afhålla sig från de val, sota skulle komplettera henne, men man hörsammade det oaktadt bepnes mest orimliga påbua och fortfor att slåss för henve. Alla hennes soldater voro ej lika tappra; många fMydda vid första sammand. a-boingen, nästan alla tröttnade upp efter en trägen tjanstgörivg utanför vallarne och återvässe, ropande på törräderi, men de gingo ej öfver till finder. Kommunen höll sig vid makt genom de förhoppningar om en socizl omhvälfning, hvilka fäste sig vid: dess namn, genom den sold, hvarom den förvissade alla nationalgsrdister, som erkände dess makt och myndigbet, genom dess bataljoners organisation och qvasi-disciplin samt genom ett slags m sk hederskänsla, hvilken det icke ver sällsynt att påtröffa hos dessa män ur folket, hvilkas högmod hade blifvit så oklokt uppjagalt och så bittert sviket; den höll sig vid makt isynvera: t genom det misstreende och det hat, för hvilka versaillaiseraa voro föremål. Jsg har hört nationalgardister, som arresterats i kommunens namn och icko hade något skäl till tillgifvenhet för denna utbrista med knuten nätve: Hela vårt hat är riktadt mot versaillaiserse. Guizot bar skarpsinnigt yttrat: Ingentiog kan jemföras med folkpassionernas villighet ett tro på hvad som behagsr dem och ursäkta hvad: som tjenar dem. Det tillstånd ef vanvett, hvari en betydlig del af Peris lefde under kommucen, sammanfattas i dessa ord. — Till alla beskyllnipgsr mot en afskydd regåring sstte man blindt t:o. Man tviflade icie på den hotande foran af en monarkisk restaurering; det var en trosartikel, att det i motståndarnes armå icke farns annat än Charettes påfiiga zuaver, Cathelineaus echouaner och Valentins sorgens de ville; man ansågs vara medbrottelig i alla de grymheter, för hvilka reaktionens anhängsre beskylldes, ora man begärde bevis på dem. Införsversaillaisernas brott betraktades komrunanhängarnes. excesser såsom små förseelser eller rättmätigt försvar. Mean gör värre saker i Versailles, sade de est moderata. Dit var de pozulära tidsingarnes vanliga tema, till och med de tidningars, som ej skydde att gissla cch förlöjliga kommunens åtgärder. Ett dylikt språk fördes stundom i kretsar, der insurrektionen dittills endast väckt antipati. Afven om man tager öfverdrifierna i beräkn!ng, påminde den andra belägringen om den första, väckte känslor af samma slag. De, som ledo af densamma, hade svårt att skilja fiende från vän, som höll dem blokerade, som kastade granater mot deras hus, som hotade dem med ena stormning, åtföljd af ett förfärligt slagtande på deras barrikaderade gator, som slutligen utsatte dem för följderna af deras medbelägrades förbittring. Häraf en alltför allmän benägenhet att ställa komiunen och den lagliga regeringen i jemnbredd med hvarandra; hära? den hotande form,! hvari nya förlikningsförsök gjordes. Afsnästaj i Hötel de Ville i bögdragnare ton än i Versailieg, visade de, som gjorde dessa försök, endast undseerdo för den insurrektionelia makten; de lånade af denna nästan hela sitt program, de låtsade, då de framställde yrkanden, ett viset förtroende till dess klokhet; de vågade knapt beklaga gig öfver dess afslag. Versailles deremot botades med att heia Pa-j ris skulle resa sig, om det afsloge en enda! artikel i det fredsfördrag, som skulle ha varit ett follständigt tillintetgörande af Frenk-. rikes rättigheter på sin hutvudstad. Den revolutionära andan ensam diktarade dessa för-! slag; mer än en försvarare af kommunen bafann sig bland deltagarne i dem; men bland dem funnos också ett stort antal vilssförda eller förbittrade hederlige män. Andre, mer moderate, men icke mindre olämpliga förslag I: framställdes af män, hos hvilka insurrektionen endast väckte arsky. Det oundvikliga afslag. hvarför da utsatte sig, gaf ordningens fiender i anledningsar til nya klagomål; parti-passio-! nerna begagonde sig till och med afden väl villiga form, hvarunder detta afelag gafs,tör att utströ misstroende mellan den verkställande makten och församlingen. Massan af ordningsvännerna lät väl icke vilseleda sig af dessa orsaker till missförstånd; men numera beröfvade all laglig garanti, seende situationen allt mer och mer oklar, blef bon otålig! och modfälld, och om hon också icke blef! osäker i afseende på sina Önsknoicgar, så. vissto hon icke längrs till hvilken, utom en soda mån. Kod skulle sätta förtrostda. j ; l L :