malt visste betyda att Dick Barton stod derutanför. Denna morgon var emellertid för Warden fall at ovanliga sinnesrörelser. Denna knackning, som plägade vara så ovälkommen, hörde han nu sparare gerna; det var en lättnad för honom att blifva störd, stor sak af hvem. Hvsd han egentligen nu behöfde, var att slippa tänka på Marie, tilldess att hennes öde skulle gått i fullbordan. Barton såg icke fullt så ovårdad ut till sin person, som vanligt, ty sådana män som han, hafva det ganska bra på gäldstugan, hvars atmosfer är fallkomligt gift för personer, sådana som Hugh Lester. Se, Barton! — god morgon, sade han med mera hjertlighet än vanligt och lade ifrån sig boken. Erre es coracas! Jag har just tittat in för att säga godnatt. Uff!Io — och dermed kastade han .sig med välbshag ned i länstolen som Warden nyss lemnat och som knakade under hans kolossals gestalt. Gissa hvarifrån jag kommer — en plats, der du lika litet skall få so insidan af, som af Eiysåen. Hvad skulle du säga om ett litet besök på gäldstugan ? Jag är fulikomligt belåten att sakna detta nöje, det försäkrar jag dig. Nå, på — nöjet har också sina törnen, det medger jeg, Men i alla fall äter jag nu åter fribetens torra bröd, som du 3er. Quo me cumque rapit tempestas, deferor hospes — och här är jag nu igen. Se inte derför så bestört ut. Jag har nog på fickan för att sjelf köpa mig det nämnda, torra brödet för dagen. Men jag återkommer till ändamålet med mitt besök — jag tänker ej be dig att få låna ens en half krona, men skulle du händelseyvis ha fa sådan liten summa som femtio C) guisåer på fickan ?