STOCKHOLM dona 27 Juli. Våra läsare torde påminna sig en i Aftonbladet meddelad skrifvelse rörande Spetsbergen, hvilken svenska sändebudet i Petersburg, hr O. M. Björnstjerna, för ett par månader sedan lät införa i Journal S:t Petersburg, för att vederlägga de förmenta rättsanspråk på besittningen af nämnda ögrupp, som för Rysslands räkning gjorts gällande från vissa häll. Närmast var denna skrifvelse föranledd af ett föredrag, som den bekante ryske köpmannen Ssidorow hållit. Flere-ryska tidningar ha sedermera upptagit frågan, naturligtvis i samma syftning som hr Ssidorow, men icke åtnöjt sig dermed, utan deri äfven inblandat frågan om den rysknorska gränsregloringen år 1826, hvilken de af okunnighet på det orimligaste förrrängt. Allt detta har föranledt hr Björnstjerna att i en ny skrifvelse i samma tidning upplysa om de rätta förhållandena i båda dessa frågor. Denna senare skrifvelse ha vi icke att tillgå in extenso, då vi ej prenumerera på Journal de S:t Petersburg, men vi meddela bär en kort redogörelse för densammeas innehåll, hvilken vi funnit i en annan Petersburgtidning. 1 Börsen-Zeitung och äfven annorledes hade hr Ssidorow många gånger påstått, att Ryssland vid ofvannämnda gränsreglering liksom skänkt till Norge större delen at Warangerfjorden, hvilken derförinnan varit i Rysslands uteslutandsa besittning. Afven Moskauer-Zeitung försäkrar, att det då skedde Ryssland orätt, och amiral Possiet har kallat denna gränsreglering högst tendentiös och öfverraskande. Men en dylik åsigt om saken är fullkomligt oriktig. Före 1826 års gränsfördrag utgjorde nemligen hela kustområdet från Bugfjordens östra strand till Fiskaröarne det s. k. ogemensamma besittningsdistriktet, hvilket stod öppet lika väl för de norska som för de ryska undersåtarne. Genon fördraget den 2 Maj 1826 blef detta staterna gemensamt tillhöriga område, för att undvika möjliga konflikter, defioitivt deladt, och vid denna delning blef till på köpet såväl af det vidsträckta landområdet som äfven af den här företrädesvis i betraktande tagna kusten den vida största delen af denna sistnämnda, nära två tredjedelar, öfverläten åt den ryska st.-ten. Fiere ypperliga hamnar, hvilka i intet afseende stå Wavrangerfjorden efter, föllo på Rysslands andel; äfven denna kusts fiskrikedom är ulldeles j:mngod med den angiänsande norsza kustens, Ända till fördragets afslutande upp bar Norge endast skatt af de på hela området boende lapparne, och att det ursprungligen tillhört nämnda stat antyder äfven den för hela kuststräckan vanliga benämningen Murmanska (noormanseller norska) kusten. Om någon skänk af Ryssland kan derföre i intet fall vara fråga. Att vidare flere i Ryssland före år 1826 utgifna kartor beteckna en del eller hela området såsom tilihörigt Ryssland, kan naturligtvis knapt på allvar tagas i betraktande, desto mindre som en i London år 1808 spå grund af Petersburgs vetenskapsakademis nyaste kartor, utifven stor karta öfver det europeiska Rys:and betecknar hela det ifrågavarande området såsom en beståndsdel af Norge. Hvad Spetsbergen angår, så fäster herr Björnstjerna först uppmärksamheten på sina motståndares nästan komiska misstag, då de påstå, att långt innan Spetsbergen upptäcktes af andra nationer, hade det varit bekant för Ryssland under namnet Grumant, och hr Ssidorow säger, att nordryssarne redan allt sedan mycket gamla tider kallat denna arkipelag Grunlanda, Grumant, eller Gruman, hvilka ord alldeles icke faonnes i utländska ordböcker. Men dessa namn äro ingalunda af ryskt ursprung, utan blött törvrängningar af det skandinaviskt-germaniska namnet Grönland eller. Gränland, hvilket Spetsbergens förste upptäckare (Barents 1596 och Hudson 1607 af missförstånd gåfvo ögruppen, emedan de togo den för en del af det för skandinaverne ända från det 9:ds ärhundradet bekanta Grönland. Men härmed bevisas, att Spetsbergen icke kan ba blifvit upptäckt af nowgoroderne, då ryssarne blott kände det under det från de första upptäckarna härrörande namnet, På hr Bjöcnstjer088 Uppmaning till hr Ssidorow att bevisa sitt påstående, att Spetsbergen upptäckts af nowgoroderne, har han ingentiog annat haft att andraga än följande påstående: oHan j. visste genom berättelser, att ryska köpmän hads basökt Gramant redan före upptäckten af holländarne och dar-anlagt etablissomenter för att idka fiske och jagt.. Men hr Ssidorow har icke nediätit sig att lyfta på denjlhemlighetsfulla slöja, som höljer beskaftenheten och upphofvet till dessa .berättelsero, hvilka utgöra grunden för hans vetande, sarat derigenom omöjliggjort kritiken deröfver. De äldsta källor beskrifva tvärtom enhälligt landet såsom öde och alldeles obebodt. Rysslands förmenta anspråk på Spetsbergen stöder hr Ssidorow vidare på ryska fiekares och jägares täta färder dit och de af dem der byggda stagorna. Men det kan lätt ledas i bevis, att den ryska trafiken i jemförelse med andra nationers aldrig på något sätt kunnat komma i betraktande. Ssidorow sjelf säger i sitt arbete om Nordryssland: På Spetsbergen låg den amsterdamska kolonien Schmaerenberg. Fråu 1671 till 1722 kommo 5886 holländska fartyg dit, hvilka fångade 32,907 hvalfiskar tillett värde af 100 millioner thaler. Det fanns der teater och andra förlustelseställen, och datta faktori ötvergafs föret efter hvalfiskfångstens upphöran— de. Då visstes hr Ssidorow, såsom det vill rn AS SR En malt visste betyda att Dick Barton stod derutanför.