—L —— Ö———— OA Man sägör att den tårlösa sorgen är bittrast och den är så, med undantag af en. Tårarnes sommarregn kan frälsa den kämpande själen från död eller något ännu värre. Men med sommarregnet får ej förblandas den passionens storm, då tåren icke stillar qval och strid, men bränner som eld; då sinnet icke lättas från en pinsam tyngd, men förbyts i en blytung smärta, som utestänger tankar, besinning, hoppet, minnet — allt, atom passiv förtviflan. Det var med sådana tårar Niobe gret sig sjelf till marmor. Men Warden såg icke Marie och för hönom var i alla fall denna djupa själsångest ofattlig. Ensam och oförmögen af den viljans och reflektionens motvigt, som måhända skulle räddat henne, skyndade hon att söka den lugna hamn, hvarefter hon omedvetet längtade. SJUNDE KAPITLET. Werden sammanvek sorgfälligt brefvet och lade det i sin ficka. Han tyckte om attbeherrska situationen, men nu var för honom intet annat göra, än att förhålla sig passiv och låta händelserna hafva sin gäng. Han tog ensbok och försökte läsa, men för första gången i sitt lif voro hans tankar fästade vid ett, medan han sysselsatte sig med ett annat. Hvarje steg i trappsn utanför bans rum tycktes honom hafva någon vigtig betydelse — förebud om en hemsk oj et, den Kan väl insåg att han icke skulle få höra direkte, eller ens af tredje person, men gom dock på ett eller annat sätt kunde komma. Han var sålunda sysselsatt med att inbilla sig själf, att han var helt lugn, medan han i verkligheten låg på ovisshetens sträckbänk, då han spratt upp vid dundranöy slag på dörren, dem ban från gem