Aftonbladet – 26 juli 1871, sida 3

lätligt enfaldig. Jag erkänner detta och äl bedröfvad öfver att jag icke bättre förståt hvad da menade. Biif ej orolig. Då dr eruotte ger detta bref, skall jag vera der hverest jeg icka mera skall tesvöra dig eller vara dig i vägen. Hvarför ekalie jag vilja lefva, då mitt lif icke är rögon till gegn men dig till skada? Min dyre Mark — förlåt att jag änru en gång kellar dig så, ty du har varit mig mycket kär — haru kan jag någonsin förlåta mig sjelf, om också du kan det, för att jag så länge har varit en boja rå ditt Hf! Tro mig, då jeg säger dig, at: det var mig ovetande. Jag hear alltjemt lefvat och arbetat för dig, alltsedan den rcorgonen, då jag mötte dig i B—; hvilket barn jag då ver! Min ends tanke har varit, huru jag skulle kunna vara dig till hjeln och för dig blifva en så god bustra som jag borde, då den tid kom — som aldrig skell komma. Och buru kunde 1eg vet2, att jag stod dig i vägen, förr än du sade mig det? Tack för att du ru bar gjort det! Detta var en större välvilja, än jag kan uttala, Det skulle i sennivg hafva varit förfärligt, att finna det för sent! Tro ej att jag beklagar mig; jog försöker blott att handia rätt emot dig, såsom jag alltid har sökt göra. Huaru din bana blir hädanefter, sedan du blifvit befriad från mig, för jag aldrig veta. Af bela tin själ ber jag Gud att den må bli lycklig. Blott en bön har jag till dig: låt ditt Hf vara lika redligt och ganzt, rom jag vet att du är modig och stark! Det var icke ditt fel Msrk, ett vi tvungos bedrega verlder; sen älven detta bedräge:j, så oskyldigt och nödvändigt det syntes os3, har lagt gronden till all den olycka som jag förorsakat dig, Kanske, ox: Vi ect mod nog för att trotsa verldens döm, såsom den bör trötsag, och i gäl