Aftonbladet – 26 juli 1871, sida 3

Hyem, utom honom, gjorde det något, ifall hora lefde elier dog? Fanns det, tänkte han vidare, något gifi eo kunde passa för henne? Var det sanrivg, som han hade hört sin far säga, stt aconitin, t. ex., säkert och fort verkade såsom symptomer af en naturlig sjukdom och utan att efteriomna något spör afsig? Iirigt började ban forska i boken efter något användande deraf, men favn det ingenstädes nämredt. Var berättelsen derom således blott eu wedicinsk saga, cller hade detta gift aldrig fannit sin väg till någon domstol af det enkla skäl, att det var så säkert? Om ett dylikt giit fanns, måste det ock någon gång verit användt; det var föga troligt, att ingen annan än doktor Wearden i Donetberp skulle haft dess tillvaro sig bekant. Detta minne hade emellertid dena verkan, ett gifva hars tenkar en ännpu mera bestämd riktning på den farliga väg dit de kommit. Medan Warden ver sålunda sysselsett, att lik en hexmästare foreka i giva böcker efter något kraftict medel att besvörja Cen demon han frammoanat i Maries os Fa gestalt, träffades hans öra af ljudet utaf ett bref som genom en sprisga på den yttre dörren till ans rov, föll på golfvet. Hastigt, och med en brådska, för hvilken han icke sjelf sökte göra sig reda, satte ban åter upp boken på dess plats och gick att tsga app brefvet. Utanskriften var af en hand, henom blott alltför väl bekant och hsr bröt det med nervös darrning. Det tycktes i sannirg, som icke ens Mark Warden reed stadig hand kunde lägga ifrån sig en säden drömhok, som den hveruti hen hade läst derna stund. Brefve var af följande ionebåll: Min väp!— Då j:g senast såg dig — den sista gången, jaz rägonsin skall göra det — mäste du utan tvifval hafva funnit mig oför