q ec Folkmötet på Kungshättan. Då vi förut endast varit i tillfälle meddela en knapphändig notis om detta möte, tillåta vi oss att ur G. P. återgifva en något utförligare, meddelad af tidningens Stockholmskorrespondent, Göran, som, trogen sin vana, icke försummat att taga vara på de komiska pointerna i mötesförhandlingarne. Göran t Iskrifver: Folkmötenas tid har åter inträdt. Mina göromål hafva hindrat mig att i sommar bivista något sådant möte förr än i söndags, men då reste jag a lut till Kungshättan, en liten vid Mälarens strand, I på vägen åt Drottningholm, af den outtröttlige hr. I Wallman, f. d. egaren af Södra teatern och Moser ; backe, arrenderad lägenhet, å hvilken en paviljong jär uppförd, egentligen afsedd för dansnöjen till; nr falla afseenden mycket originel, men i sin ort så z a j afseende mest lifaktige man, pämndemannen Frö-; e mycket godt pris. Till ett folkmöte der, innan: dansen började, hade Svartsjölandets i politiskt: ling, utfärdat inbjudning. Hr Fröling har jagi förut haft nöjet presentera för er; men om, hvilket är möjligt, ban fallit ur ert minne, så vill jag upplysa att han är en ifrig politiker, starkt utpräglad fribandelshatare, författare och talare, i: föga uppskattad, att han aldrig fått mer än några få röster då riksdagsmannaval förrättats. För någon tid sedan hade hr Fröling utlyst ett I folkmöte vid Drottningholm; men folket uteblef i; t lanseende till regnväder. Det till i söndags utlysta ; gynnades icke heller af den bästa väderlek, men! I regnet började först under mötet Det var dock Jej besökt af mer än omkriog 75 personer, inklu-; sive ett ej ringa antal i skolåldern, som hade mycket svårt att hålla sig tyst och stilla. Hr Fröling utsågs med acklamation till ordfö-! rande. Sekreterarebefattningen ville ingen åtaga: . sig, icke ens undertecknad, som dertill af ordfö; I randen blef föreslagen. Han nödgades derför sjelf i föra protokollet, hvilket ock utan tvifvel var mest lämpligt. En liten brist i arrangementet upptäcktes genast. Någon klubba fanns ej att tillgå; men Iden fyndige hr Wallman anskaffade en trumpinne .Joch den begagnades med framgång af ordföranden. ; Ordföranden upplyste att atsigten med mötet egentligen var att aflåta en tacksamhetsadress till de 106 ledamöterna af Andra kammaren, hvilka vid sistlidne riksdag baft mod att förkasta regeringens förslag rörande landtförsvarets ordnandev. Skolläraren Hult fick derefter ordet. Mot den föreslagna tacksamhetsadressen hade han ej något att invända, men tacksamheten borde ej obetingadt uttalas. Han förordade allmän afväpning, fastän han skulle stämplas som en narr och en fosterlandsförrädare. Krig kunde aldrig ur kristlig synpunkt försvaras. De små staterna kunde i alla fall icke försvara sig och finge nog vara i fred om de ej angrepo de större Sveriges läge) var alls icke så gynnsamt som man sagt, men äfven derför borde vi förklara att vi ville lefva i sämja med alla andra folk. De penningar, som nu slösas bort på armen, borde i stället användas på jordbruket och på folkundervisningen. (Rätt!! rä Ordföranden förklarade sig vilja göra ett infall.. Kristlighetens bud befallde visserligen afväpning och den förordades af filantroperna; men filantropiskheten duger inte alltids. Det är filantroperna som infört frihandelssystemet, men det har Ju gjort oss utfattiga och tappat blodet ur våra armar. Sverige bör ej gå andra länder i förväg. En regent och en för tillfället uppsatt ministör skall dock ej ha rätt att kasta oss in i ett krig, utan hålla anda och kraft vid makt, och upprätthålla nationaliteten och ej lägga all tyngd på en skuldra, som fallet var med regeringens förslag, utan lägga något på handelskåren också, och be-! kämpa utländska fiender. Vi hade stora sympatier att påräkna från England. Ryssland och Preussen voro visst farliga, men hvarje buske och! skogsbacke här i landet kunde göras till en liten fästning. — Hr Fröling arbetade upp sig slltmera ij pathos och hade just uttalat sig om de här i landet befintliga många slafvarne under oket och en lika beskattniag på alla — då han afbröts genom en blixt och ett starkt åskslag. Efter en paus frågade ordföranden: Har någon annan lust att yttra sig ? — Tystnad. — Ska vi tacka de 106 i Andra kammaren ? — Ja! ropades, och beslutet befästades af ordföranden med trumpinnen. Hr Ljungman fick ordet och beklagade att endast två talare yttrat sig och i motsatt syfte, men godkände dock beslutet. Ordföranden medgaf att han kanske icke var opartisk, och beklagade äfven att så få yttrat i sig. Men vi lida af en splittring som är alldeles ; förfärlig. Icke ens tidningspressen kan vara enig eins emellan och behandla frågorna opartiskt.. Tal. förordade derföre att en liten tidning skulle utgifvas på Svartsjölandet och i hvilken ortens landtbrukare kunde opartiskt upplysa hvarandra i och korrigera de stora tidningarnes misstag. j l 1 ( i 1 1 I I 8 V f 8 t D b Yv i 0 ö d d n fö fa gt Hr Olsson, från Stockbolm, tyckte visserligen att de 106 bandlat rätt, men huru skulle de förfara vid urtima riksdagen? De borde jemte en: tacksägelse få någon slags instruktion, tyckte talaren. Men det senare ansåg ordföranden olämp-! ligt, ty man borde ej binda representanterna ; hutj vudseken vore, att sådana valdes som egde menniskokärlek, ej de rika och intelligensens mäns. Hr Forssell, snickaremästare i Stockholm, ville tacka de 106, som afslagit folkbeväpningen; men ; innan något beslöts i försvarsfrågan skulle 800-:! riksdalerestrecket borttagas och alla myndiga få! rösta. Nu voro af svenska folket rättslösa, och hvarföre skulie de nu gå i krig? Jo, föratt försvara de rika och byråkrateraa. Men som det! wu var, skulle, ifall af krig, dessa , draga sig tills baka. — (Nej, nej, det der är ju alldeles rasan de taladt, ropades.) Ordföranden anmärkte att hr Forssell hoppat a på en annan fråga. Skall den upptagas till liskusition? frågade han. (Nej, nej.) Hr Forssell menade att om hang yrkande föll, å kunde gerna tacksägelsen också falla. Hr Olsson förklarade att han ej ville framla m nt je sti gle fö. så af ne ä u lig ele oci di lag ne gr: vinga något beslut om instruktion för riksdagsma nännen. Hr Hult eriorade, att fastän ordföranden med lubbslag befästat tacksägelsebeslutet, så hade lig: jan (ordföranden) sedan talat mycket i saken, !tec ikaså Forssell. Men hvarföre ej tala om allmän ler fväpning och taga ett stort initiativ dertill? ing Ordföranden medgaf att han ej var erfaren i ög en parlamentariska taktiken, men det var ej så arligt heller. — Han frågade: .Skall det blifva!tim kk Ilmän afväpning eller en liten beväpning ?. (Nej, i kulle vara vapenöfvade, men bort med indelningserket. (Ja, bort med armån !) Hr Forssell höll strängt på allas lika rösträtt ;! yto ej ) Ur Olsson ville ej ha ett obeväpnadt land; alla! visr edan allmän beväpning. Vi ha en fiende norrut: upn Norge, som kan anfalla oss, utri Hr Olsson förtydligade sitt yitrande: han ville; och j la Beväpning i militärväg, och ej reta de mäk-; Pp Be, och ej ha flera hundratusen soldater. (Bra,!pstoc ra ! B Ordföranden förklarade det vara kinkigt att g öra proposition, då ingen sagt sin vilja riktigt tri estämdt, Kanske ska vi sluta? (Ja, ja!) Och så slöts folkmötet å Kungshättad, just;ition ma musiken kom oci med dem de dansanta da-;terl erna och herrarav från hufvudstaden. I mar kssaÅÅEÖO EE ledt