Aftonbladet – 25 juli 1871, sida 2

kunna blunda för ait batet, afanden och den samyetslösa sjelfviskheten — att djefvulen, verlden och vårt eget kött ännu alltid otöfva sitt välde, så taga vi vår tillflykt till teorien om sipnesrubbning eller, ifall vi äro vid en synpnoriigt foglig sinnesstämning, nödgas vi erkänna att våra psykologiska satser icke bålla profvet. Warden bade föregående afton varit i sällskap med Alice Raymond och hade, som det syntes honom, kommit ett godt stycke på vägen i hennes gunst. Huruvida det verkfigen så förhöll sig, var en annan sak. Warden hade aldrig särdeles mycket sökt truntimmerssäliskap och var kl ibland de ntkorade i en balsalong; derför fordrades icke heller mycket för att hans fåfänga skulle känpa sig smickrad, BSjelf företog han sig sldrig något, uten en bestämd bevekelsegrund; han kunde således icke fatta, att en allvarsamt menad oppmärksamhet korad upptsgas som ett blott tidsfördrif. Dessutom var han ej så förälskad i Alice Raymond för hennes egen skull, att ban i sia egen känsla egde det säkra prötvomedel, förmedelst hvilket en man instinktmessigt känner om han är älskad eller ej. Han visste blott att han föresatt sig att vinna henne, och hvad han en gång föresatt sig, det var han van att drifya igenom, om detock skulle kosta hvad som helst. Hvartill gagnadehonom det förstånd han fått, om han icke skulle draga så pass mycken vivat deraf, att han kunde göra sig qvitt den passiva tillvaron af en sådan obetydlig varelse som Marie, hvars dumhet nu till fulio var lagd i dagen, enna tanke syntes Warden hvarken förfärande eller onaturlig, då deh först tög förmen af en utförbar öjlighet. Den intebar tvärtom det ulaga Höje, sot den företa In