Aftonbladet – 24 juli 1871, sida 4

Bitt fack. På detta sätt hade de promenerat när: en timmes tid. De hade kommit tillbaka till Told boden och stodo jast utanför det bekanta hotelle derstädes. Ja, nu, sade T., får jag se till on jag kan söka upp min skeppsredare, men får jac inte först bjuda er in på en besk på morgonen? Nej, jag tackar, svarade herrn med ett fint le ende, jag brukar icke dricka så tidigt på mor gonen, eljest skall pi ha tack, men nu får jag också gå till mina göromål. God morgon!God morgon,, sade T., tryckte den främmandes hand på norskt man6r, lyftade på hatten och gick. — Några steg borta i gatan bodde hans skeppsredare, som stod i sin dörr och betraktade honom med förvåning. God morgon, sade T. — God morgon, kapten T., välkommen hit! Men hör, kände ni den herre, af hvilken ni tog afsked derborta vid hotellet? — Nej, jag kände honom icke, svarade T., och jag frågade icke heller hvem han var — det var dumt, ty det var riktigt hygglig karl att tala med. Känner ni honom kanske ?— Ja, det skulle jag tro, det är ju vår kung, Christian den nionde,. — Hvad för slag? — Hahaha! Och jag, som bad honom följa med in på hotellet och taga en besk.. — Bjöd ni honom en besk? ropade skeppsredaren med stigande förvåning, — nej, nu har jag aldrig hört makeo. — Ja visst bjöd jag honom en besko. svarade T., ty jag tyckte det var en sådan hygglig man att tala med, men nu förstår jag hvartöre de båda damerna stirrade så på mig, då jag bad honom följa medin. Jaså, det var kungen!s — Likheten mellan menniskor och djur. Hvem har icke någon gäng blifvit öfverraskad af vissa djurvälnader, i öfrigt välformade, och till och med vackra menniskoansigten? Örnnäsan och falkblicken värderas såsom aristokratiska företräden, och för at: prisa den qvinliza skönheten bafsa alla tiders skalder lånat otaliga bilder ur djurriket. Det fians å andra sidan djur, som starkt påminna om vissa menniskor, icke blott till ansigtsip utan äfven till hållning. Darwia i sitt nyaste arbete: Om menniskoslägtets härstamning visar 033 derjemte huruledes det finnes en mängd enskildheter i lynnen, böjelser och vanor hos djaren, som hafva nära öfverensstämmelser inom menniskoverlden. Det är framför allt. en egenskap hos djuren, som han starkt framhåller, deras skönhetssinne: han antager det såeom ett af hofvudmotiven till attraktionen mellan könen. Han anser, att valfriheten på den qvinliga sidan är vida större, än man föreställer sig, och hanarnes utmärkande prydnader inom vissa djnrarter, såsom lejonetz man, tappena kam och sporrar, fasanens ach påfågelns för deras lefnadsbehof onyttiga, till och med under vissa omständigheter besvärliga fjäderprål, förklarar han såsom ett under en följd af generationer småningom samladt arf efter stamfäder, som för sin skönhet vunnit företräde frawmför mindre begåfvade medtäflare. Sången och dansen äro andra tjusningsmedel, hvarmed hrr pou seurer af djurriket söka fängsla sina skönas uppmärksamhet: somliga slägten hafva under lektiden ett ordentiigt sällskapslif med konserter och baler, då bekantskaper bildas och föreningarne krytas. Ridderligheten och stridslystnaden följa med de varmare känslorna, tout comme chez nous: de fegaste blifva hbjeltar under inflytelsen af en öm blick, och man har sett harar döda hvarsndra af svartsjuka. Det förekommer stundom oförklarliga sympatier och antipatier hos djuren, och det fslska skenet utöfvar äfven i deras gerld sitt inflytande på det vekare bjertat. Darwin omtalar bland andra exempel derpå en zebrahona, som afskedade alla andra tillbedjare äv en åsna, hvilken man målat som zebra. Tyckena äro mer eller mindre beständiga; äfven bland arter som lefea i monogami gifves det individer af båda könen som af naturlig lättfårdighet aldrig finna sig i regelmessiga förbindelser, och man kan urskilja hosor med starkt emanciperade seder, hvilka tillegnat sig hela initiativet i knytande af bekantskaper. Å audra sidan äro affekterade sprättar ingen ovanlig företeelse: den eleganta apan semnopithecus rubicundus stoltserar med en bårklädsel, som i sin artistiska fulländning måste göra ett djupt intryck på känsliga sinnen, och hans frände, semnopithecas comatus, röjer i sin med poetisk vårdslöshet tillbakakastade toupå ett anlag för svärmeri, som gör honom änuu oemotståndligare. (Dp. B.) — Tillverkning af tänder. Antalet af i Amerika förfärdigade artificiella tänder uppgår årlizen till omkring 3,000,000. I en af de största och fullständigaste fabrikerna, der mineraltänder tillverkas, bestå hufvudingredienserna af fältspat, kiseljord och lera. Ingredienser af subsidiär karakter äro vissa metalloxider för att frambringa de färgseinter, som erfordras, för ait göra efterhärmninsen god. Fältepaten, kiseljorden och leran kros sag under vatten till ett mycket fint pulver, torkas lerpå och ältas till en deg. Tänderna gjutas i netallformar allt efter storiek och form, för att passa för munnen. Ett särskildt slags deg för att vilda emaljen inlägges först i formen med en liten stälspacktel; platinaskoliorna, med hvi!ka tänderna fästas, insättas på sin plats, och derefter instoppas len deg, som bildar tandens kärna, till dess formen blifvit fylld. Nu underkastas tanden starkt ryck och får torka. Sedan han uttagits ur fornen, följer den s. k. biscuiteringsprocessen (analog ned en del af porslinstillverkniogen), i hvilket illstånd han låter skära sig likt krita. Derefter kickar man honom till putsaren, som afskafver la onödiga upphöjningar och ojemnheter och yller möjligen vid gjutningen uppkomna fördjupingar. Härpå företages det s. k. emaljbadet. varvid ingredieaser utväljas, hvilka äro lättsmälare än tandens; dessa rifvas med vatten till ev igt pulver och den tjocka vätskan påstrykes med n pensel. Derefter kommer tanden till gummearen, som använder ett gummi, innehåilande gutdxid och andra ingredienser, och slutligen inlägreg han i en emaljerinogsugn på ett lager af sönlerstött, på en eldfast tegelsten utströdd qvarz iedan han en stund variv utsatt för en intensiv etta, uttages han och afkyles, och nu är han ärdig. — Ludlow-Street-fängelset i Newyork. Ansående tillståndet i detta fängelse meddelar Nework Tribune en längre artikel, författad af en at idningens rapportörer, som lät arrestera sig för n uppdiktad törgeelse, blott för att få tillfälle att ira känna tillståndet inom fängelsets murar. Han äger, att fångarne behandlas förskräckligt ilia och it många oskyldiga sitta fängslade derstädes, samt kildrar hela fängelset såsom en vanära för staden ch för det nittoude århundradets civilisation.