Aftonbladet – 24 juli 1871, sida 2

Vi äro ej komna i denna verld för att ingå kärleksförbindelser och — göra hvarandra olyckliga; ty detta måste blifva slutet på all falskhet. Det är sannt, Marie., sade Felix, men det finns dock en kärlek, som inte är falskhet, inte innebär olycka. Du har rätt i ett afseende: jag bar i sanning varit svag, förblindad och falsk mot mig sjelf och mot allt odt och sannt — ja mera än du tror; men jag vill ej längre så förblifva. Jag lofvar att med din hjelp gå framåt på den väg, som såvidt jag vet, för mig är den rätta. En stor konstnär blir jag måhända aldrig — Prosper har rätt: Eo stor konstnär måste vara något mera än en menniska. Han måste draga nytta af själens affekter — inte lida eller pjata af dem. Men jag anser bättre att vara en man än en artist Och en sådan vill jag äfven med ditt bistånd blifva. Både en man och en konstnärn., inföll Marie, Jag ber dig inte förlora sympati för verlden och lifvet, inte byta bort ditt hjerta mot ett musikaliskt konstverk — det förbjude Gud! Men konsten är arbete och ett arbete väl värdt en mans krafter, utan afseende på hvad han må lida eller njuta deraf. Ja, väl, men...n sAck, det är herrligt att vara en man och ej qvinna! Ej under om vi qvinnor missakta en svag man, ty ingen sädan borde vara svag. Måhända ha vi mången gång orätt uti att hysa övik missaktning, ty lifvets strid är säkert hårdare än hvad vi kunna fatta, som inte äro ämnade att kasta oss in i den svåraste kampen. Men vi ha rätt uti den tanken, att strid bör öka kraften inte förstöra densamma., Maerie,, sade Felix, är det möjligt att äfven du har lidit, efter do kan tala såfo