Aftonbladet – 22 juli 1871, sida 3

— Börjessons Kägelspelare.. Om detta nyss till Gozevorg bemsoisna konstverk yttrar prof. Ljunggren i sitt nyligen utkomna arbete: Från eu tres:, följande i sammanhang med en parallel, som uapdrsges mellan tvenne nordiska konstnärer i Rom,, fionen Walter Runebarg och svensken Joh. Börjesson. Den lyder såluuda: Om en strängt klassisk anda genomgår Runebergs arbeten, så synes Börjesson, under inflytande af en liflig och rik fantasi, mindre hålla på den stränga klassiciteten. Med romantikerns djerfhet pröfvar han på, huru långt plastikens gränser sträcka sig, utan att dock öfverskrida dem eller göra egentliga eftergifter åt det måleriska. Aila hans skizzer äro af stor effekt och tilltala genast ögat. Ännu mera gäller detta om hans utförda saker. Han bade mot slutet af 1869 fulländat gin Kägelspelare — ett arbete, som är utfördt med stor samvetsgrannhet. Redan sommarn samma år hade han haft en Kägelspelare färdig, men slog ner den och gjorde den helt och hållet om igen, något hvarpå figuren utan tvifvel vunnit. Det må tillåtas mig att äfven här påminna om ett antikt kons verk, emedan i jemförelse med detta Kägelspelarens egendomlighet klarast framstår. Bland de gamles mest beundrade konstverk var, som bekant, Myrons Diskus-kastare,, af hvilken man i gallerierna fiaoner några marmorkopior, den bästa i Palazzo Massimi i Rom. Man beundrade i denna staty ej mindre den utomordentligt fina och lffulla iakttagelsen af kroppsbildningen, än uppfattningenv och återgifvandet af det ögonblickliga i rörelsen samt rörelsens i hela figuren genomförda rytm. Han är framståld i det ögonblick, då den runda, tunga skifvan skall utslungas af hans hand, för att beskrifva sin bågformiga rörelse genom luften, innan hon nedfaller. Diskuskastaren står starkt framåtiutad, med öfre kroppen vriden åt högra sidan, hvilande medl hela sin kroppstyngd på det fast ställda, krökta högra benet; venstra benet är tillbakaböjit och berör marken endast med de böjda tårna; venstra armen hvilar löst mot högra koät, under det den högra, som håller skifvan, är tillbakasträckt så långt som möjligt, för att gifva fart ät kastet. Hufvudets ställning är sträng betingad af kroppens rörelse; det är något vridet åt höger, men icke, som man sagt, för att atieten skall kunna se på diskysskifvan; blicken är icke riktad på något visst föremål, den är riktad inåt och angifver dermed den kroppsrörelsen beledsagande starka själsspänningen. Hela st lloiagen är endast en sekund hällbar; nästa sekund kastas hela kroppen om, skifvan flyger ut och kroppstyngden faller på det framkastade yenstra benet. Kägelspelaren bildar på gamma gång ett motI stycke och en motsats till denna figur; motsatsen .poror såval af kastuingsföremålets olika beskaffen. het som at det valda framställvingsmomentet. En i a en, som fordras för att kaste särskild rörelse är 2 j ut skifvan, hvilken klyfver ten; en annan är rö relsen för kastandet af ett klot, söm rullar utå marken. Dessutom har Börjesson icke framställ ögonblicket näst före sjelfva utsiungandet, uta det detta omedelbart föregående, Diskuy rer har redan tagit så säkert sigte, att han