Aftonbladet – 21 juli 1871, sida 2

r önskvärdt, i hvilket folkrepresentationen an betraktas såsom den faktiskt bestäm nande siyrelsen,; ty frågan gäller någonting, om med den odiingssståndpunkt, värt folk ippnått, är både oundvikligt och föreståenle. Den gamla konstitutionella jemnvigtseorien duger ej längre, ty den ville mekaiskt reglera litvet. På något håll måste i tatsverksamheten tyngdpunkten finnas, och len finns alltid på endera hållet, regeringens ler folkrepresentationens. Tillförene låg den, nrg mycket man än talar om konstitotiowelio statsskick, hos konungamakten. Vi ade då ett maskeradt allenastyrande, — tt allenastyrande på anna! sätt, i helt anan grad, än 1809 års regeringsform medifver eller, ännu mindre, föreskrifver. Detta vår ej längre och — hinc ille lacrymee! Statsrättsläraren i hr Naumenns tidskrift rår måhända ännu längre, än statsmannen i Posttidningen, i sin vördnad för frasen. Selan han releverat det mindre exakta uttrycset i den recenserade skriften, att en förelragande är skyldig vägra sin kontrasignaion å ett konungens beslut, som han fioner strida omot grundlagarne och rikets sanskylliga nytta — mot denna regeringsform, eter det i 38 R. F. — företager han sig, jydligea på fullt allvar, att utveckla den ytterst vigtiga, satsen, att föredraganden aldeles icke är berättigad, än mindre pligtig, att neka sin underskrift å ett beslut, som strider mot de öfriga grundlagarne, utom regeriogsformen, och mot rikets sanskyldiga nytta, så snart det ej strider också mot Regeringsformen. Och detta inbillar sig förf., att han, år 1871, kan få någon att tro och hörsamma! Eljest, säger han, skulle konunsens makt att allena styra riket, på det sätt regeringsformen föreskrifver, blifva ganska betydelselöso! Ja, än sedan? Förf. är till och med missnöjd derför, att den recenserade boken omtalar, att statsråden äfven bruka benämnas ministrar... Han anser vidare det vara mot lag stridande, att riksdagen ensam besluter äfven öfver der ordinarie utgiftsstaten, och han betecknar säsom en splitter ny lära det yttrandet, ett riksdagen ensam bestämmer, hvilka skatte skola utgå. Så splitter ny är den dock icke: en annan svensk statsrättslärare ha länge sedan framställt densamma. Och kan den lilla skriftens förf. tadlas derför, att har ej näränt regeringens faktiska andel i makten öfver de ordinarie skatterna, så är de å andra sidan ett fel hos hr —0o0—, att har ej omtalar och medgifver, att deona fakti ska makt, denna praxis eller detta prejudikat, skknar hvarje skymt af Blöd i våts grundlagar. Hr 8. yttrar mycket riktigt, att det blot suspens.va veto, konungen eger i Norge, mer: ekenbart, än verkligt, utmärker en störr makt hos stortinget, än hos riksdagen, all denstund numera äfven hos oss folkviljan e saknar medel att göra sig gällande. Dett rentaf upprör receusenten; han frågar, or sådana läror böra få inskärpas redan i sko lan. Man kan fråga honom tillbaka: om e stat ej skall styras efter folkets vilja, hvar efter skall den då förnuftigtvis styras? Som man hör, höjas ännu alitid bönesoc kar efter ett förflutet, som ej kan vänd åter. Detta är nu ganska förklariigt, så at m.n visst ej deröfver bör harmas. Traditio nens makt är stor; det var ej förgäfve Israels barn skulle vandra 40 år i ökner Endast det vilja vi tillägga, att man ej för mår leda en utveckling, som man missför står, och att man ej tillintetgör fakta, ge nom att förneka dem.