Aftonbladet – 20 juli 1871, sida 3

mer att ega rum. Kronprinsen och kronpriusess san uppgjorde emellertid efter eget tycke, hvartill de voro fullkomligt berättigade, en särskild plan, om hvilken Hennes Majestät först efteråt erböll kävnedom, nemligen att begagna det tyska sändebudets gästfrihet för att tillbringa några da gar i London, innan de begåfvo sig till Osborne. Detta är hela sakens simpla sammanhang, och den enda förändringen i planen bestod deri, att de små prinsarne skulle skickas till ett hotell, derför att grefve Bernstorff, gom gerna skulle velat hafva kronvprinsens hela familj boende i sitt hus, slutligen fann att lokalerna i Prussia House ej voro nog stora dertill. Då Hennes Mojestät fick veta detta, gjorde kon det förslaget, att barnen skulle skickas til Buckingham-palatset, och der vistas de au Ehuru man något missförstått ett enzskildt arrangement, böra vi dock alla, det kan jag tilllägga, glädja oss öfver att detta besök gifvit Londons invånare tiilfälle att visa sin aktning ock sympati för kronprinsessan och hennes höge make, och dessa känslor gälla icke blott de höga personernas ställning, utan lika mycket de själens och bjertats egenskaper, af hvilka de äro i besittDing. Times uttalar sig mycket skarpt om denna Gladstones något skrufvade förklaring och om det sätt, hvarpå Englands gästfrihet representeras af hofvet. Tyska kronprinsen skulls i går återkomma till London. Den 12 Juli har denna gårg aflupit temligen lognt i Irland, oaktadt orangisterna som vanligt hade arrangerat ett stort fositåg. 1 en korrespondens från London till Köln. Zeit den 13 beter det härom: Vid Mullaghduff bade samlat sis omkring 800( menniskor, som ideligen ropade: No popery! Et af de största mötena i Ulster egde rum vid Com ber, der orangisten William Johnston, som är med lem af underhuset, höll tal. Katolikerna tyckas allmänbet ha förhållit sig ganska lugnt, hvilke också var det klokaste för dem i de nordliga de larne af ön, der protestanterna utgöra majoriteten Från Dublin berättas deremot om ett mordatten tat på en polisinspektör, som varit synnerligt verk gam mot fenierna. Han blef dock icke så farlig sårad som en polisbetjent, hvilken ilade honor till bjelp. Det lyckades polisen att häkta en a missdådarne.