Aftonbladet – 20 juli 1871, sida 2

Det var med en känsla af det starkaste och underligaste själsqval Marie någonsin erfarit, gom hon återtog sina vanliga göromål, gedan hennes man, efter deras sista samtal, åter lemnade henne. Vi ha redan sagt att hon icke förstod hans mening och detta är follkomligt sant, men det fins likväl en instinktlik aning af en persons mening, som är genska nära en klar uppfattning. Hvilken annan som let utom hon, skulle länge sedan insett att hon hade upphört att vara för sin man, hvad han verkligen ärligt hade hoppats, då han i en olycklig stuad och i förtid öfvertalade henne att blifva hans hustru. Hvar och en skulle sett att han var trött vid henne och hennes kärlek — en devouement, som en vis man genast från början kunnat förutse. Men det helt egendomliga i hennes ställning hindrade henno från denna insigt, huru mäktigt än hennes hjerta hade talat och varnat. Förhållandet var att hon aldrig erfarit den djupa innerliga kärleken som ger allt och emottager allt utan nidskhet och utan fruktan, och den skenbild deraf som hon kännt, tillhörde den tid i hennes lif, då hom var ett fullkomligt barn till själen likaväl som till åldern. Sedandess hade det varit ett ständigt aftynande i den känsla som en gång hade stiftat bandet, ty, så immateriel kärleken än är, fördrar den likväl näring för att fortlefva, och ehuru den kan bestå profvet af både skilsmessa och grymhet, måste den ovilkoriigt bortiyna vid en positiv likgiltighet. Men ehura kärleken kan hungras till döds mer eller miadre hastigt, kan den ej mördas med ens. Marie skulle lika litet varit i stånd till att tänka att kon ej längre älskade och var älskad, som hon skulle förmått säga en öfverlbgd osanning. Kärleken var , mön