kyrkotvång må de gifva den skatt som bör m. m.; denna uoderdånighet äro de enligt Guds ord skyldiga ötverheten,. I öfrigt äro de, hvad det gäller deras själar, deras församlingsoch verkninogsrätt, fria i förande till den yttre veriden. Man rope vid icke på oordning och laglöshet, såsom en frukt och följd sf en sådan lära. De sonnt iroende lyga Guds Ande, som är ordningens, såsom Han är sanningens Ande ...x Behöfva vi väl mycket fundera, hvarthän dessa satser i deras tillämpning kunna leda, att både religiös och borgerlig ordning och. frihet hotas? I sina egna ögon voro visst Thomas Mänzer, huns bondbopar och vederdöparne i reforma.ionstiden samt åtskilliga fanatiserade bopar i England under Cromvelis tid de sannt troende, som borde hafva makten; men månne dessas gerningar äro efterföjjansvärda? Nu talas det väl om skilnaden emellen st:t och kyrka, derföre att, säsom de tycka, staten och statskyrkan hämma. deras andeliga verksamhet; men låt dessa andar först få en andelig makt öfver menniskor, framtiden skall sedan visa, om dessa mennviskor icke begagnas, för att skaffa ledarena politisk makt, Låtom oss ur sista årsberättelsen framdraga ännu ett bevis på Fosterlandsstittelgens trotsiga förmätenhet! Sedan den i afseende på sin missionsverksamhet tillkännagitvit, att hvarje förelag till förening med den 8. k. kyrkanc skall af den fria verksemhetens vänner afslås, emedan de troende då kunde förhindras i sn maktutöfrivg, fortsättes s. 99: En annan sak vore, om statskyrkan ... ville ars: styrelserna för de fria söllskaper ... såsom kyrkliga och betrakta dem säsom kyrkans missiopskomiteer, med hvilka den ej fruktade att göra gemensam ak, på så sätt att t. ex. (märk!) den uppmuntrade till understöd för desamma, läte vid dess skolor undervisa kateketer, missionselever 0. s. v Man må sannerligen fråga, om cblygheten kan gå stort längre: intet tillmötesgående å stittelseus och dess likars sida, men bör statskyrkan arbeta dem penpiogar och personer i händer att regera öfver! Stiftelsen tyckes emellertid sjelf misströsta om denna undfallenhet och utropar s. 100: Skall svensk-lutherska kyrkan ... först ligga i ruiner eller vara söndersliten af sekter, innan det officiella embetets innehafvare och den fria verksambetens vänner binna räcka hvarandra handen till gemensamt arbete mot den gemensamima fienden?, Stiftelsen fordrar alitsä, att den såsom representant för den fiia verksamhetens vänner, skall ta herrska öfver vår statskyrka, som efter antagen kyrkolag och under församlingens kontroll, ledes ef det officielie embetets innehafvare., och heter att i annat fall lägga sk-lutherska kyrkan, som den söger sig ska, i ruinero! Förspörjes icke häruti en utaglig frändskay med den beryktade Parise: kommunens taleoch bandlingesätt? Med skäl må men väl ock fröga, om ett sällskap el:er en stiftelse, som har så ringe aktning för sitt eget folks landskyrka, är lömplig att haendhafva missionen band främmande folk. Skall Sveriges folk göra uppoffringar, för att föra kristendomen till hedniska folk, är det engeläget att tillse, det till dem föres en dem upplyftande och förädlande kristendom och ej den vrångbild ef kristendomen eller religionsfanatisn, som Fosterlandsstiftelsen synes omfatta. Evangeliska Fosterlzndsstiftelsen måste i sin ärsberättelse erkänna, att dess verksamhet ivom vårt eget land mötts ef mycket ogillande; men det kommer, menar stifte!sen , 38 0. f., af verldens otro, och vet stiftelsen att till sitt rättfärdigande jemiöra sig med Kristus och apostlarne. . Vore stiltelsen icke alldeles iörblirdad, borde den dock kunna inee, att förhållandet måste vara helt annorlunda, när det gällde att införa en ny )eligion i veriden, än när vi redan hafva kristendomen och en kristen kyrka, som stiftelsen säger sig älska, midt ibland oss. Ho hafver lemnat stiftelsen uppdragot att, såsom den gör, utsända missionärer inom denna kyrka, för att der värfva sig proselyter, och sätta sig upp till en etyrelsa vid sidan af den tillsatta kyrkostyrelsen? Ref. är en vän af religionsfriheten och måste derföre, om han också icke älskade vår kyrka så högt som han gör, på det högsta ogilla Fosterlandsstiftelsens s. k. inre missioa, såsom den enligt erfarenheten ofelbart gestaltar sig. En utmärkt luthersk tysk teolog skrifver: Reiigionsfrihet är icke detsamma som Jaglöshet eller rättighet att inom ett samhälle med bestämd och besvuren bekännelse offentligen predika läror. com uppenbarligen strida deremot och således inom en troende menighet blott åstadkomma förargelse. Men det är något som tyckes höra tiil sek: väsendets natur att ej respektera andras samveten, under det man oupphörligt besvärar sig öfver förkränkelsen af sitt eget. När skall den religiösa kulturen binna så långt, att den ena kristna bekännelsen fördrager den andra och den ena ej söker göra intrång på den andras område? Hvad skulle väl t. ex. en baptistförsamliog säga, om en evangelisk-luthersk lärare inträngde inom dess fredlysta krets, bemäktigade sig talarestolen och derifrån började predika mot baptisterna? (Vi tilläsga. Hvad skuile väl Fosterlandsstiftelsen säga, om en lärare, gom vore trogen svenska evangelisk-lutherska kyrksn, ioträngde inom Fosterlandsstiftelsens kretsar, i Blasiiholmskyrkan och vid dess skolor började predika för kyrkoordningens efterlefvande och bandh:fvande, med erirran om hvad presteden innehålier, så att de prester, som godtyckligt utsända predikanter i församlingarne, bryta sin embeised?) Bäkert blefve det sista gången han der finge ordet. Huru kan då baptisten (och Fosterlandsstiftelsen) sllijerut begära ordet i den lutherska församlingen? Inkonseqvensen faller här så i ögonen, att endast den biinda fanstismen icke ser den. Proselytmakeriet är i sig sjelit intet annat än religiös okultur, och dertöre har ?et ockeå blott der någon tramgång hvarest det kristliga medvetandet är svagt och dunkelt, Den der vet på hvem ban tror, den der kan gifva skäl till det hopp com uti honom är, faller icke i händerna på någon proselytmakare. Detta slägte häller gig derföre mest till de obildade folkklasserna och Ivakagr sällan ära näignan arvräfring hland dom