Fosterlandssti Isene värd och derföre ing landa sakna all betydelse, då, säsom dess namn antyder och väl kändt är, den är en stiftelse, som åsyitar att omfatta hela fosterlandet och derföre utsändoer agitatoxer eller k. kolportörer i alla landsändar för att värtra an e och med avhängarne äfven penningar til att kunna så mycket mer ntvidga sin verksarehet och makt, Arsberättelsen för 1869 visste att omtsla, hnru stiftelsens utsände ibland ennat förmådde utdritva djefvalen, så alten ord ande, Om tagit ia hos en man, när de befslide hovom gå ut, i ea hemsk ton klagade: jag skall pa Gifvss ut ur honom, jag skall i längre få vara i horom och för ut, Ja äfventyri igare berät framställas, desto mer fängsla de de obildades fantasi, och pr derr synponkt var denua berättelse icke illa beräknad för att ho3 godtrogna skaffa stiftelsen och dess kolportörer förtroende. Emellertid ver encättningen af denna ejälaspis alltför oemaklig, för att med begärlighet slukas och tros af: andra, än af dem, hvilkas sinnen blifvit af Ev. Fosterlandsstiftelsens stora ljus i denna jordens raörker så betagna, att allt är godt, blott det kommer från Ev. Fosterlandestiftelsen. Otren hade trängt så djupt ner blend sjeifva allmogen på landet, att Herta!et, gom läste om detta underverk, skrattade åt Ev. Fosterlandsstiftelsens djefvulsutdrifoing, och sjeliva stiftelsens vänner, när man frågade dem, om de också trodde denna orättelsa, 9 sig förlägna, bvilket vill säga icke så litet. 7 förlägenhet ifver åst uprseende och og de, denna onderberättelse väckt, hor 5 sen, säges det, bland sica vänner sökt urskulda sig på det sätt, att de inom stittelsons etyrelso, hvilka skulle granska hvad eo trycktes, fonno derna från en kolp berättelse så löjlig, att re, utan a a tro den, läto ten ran till man, i id hvaraf berättelsen inkom. Vore denna ursäkt sann, så bevigar det, att herrarne i telsen hafva behag i dot löjliga, som deres e inberätta, uten au de derföre vilja tillrättavisa för det Ina, såsom väl bort ske, om de ville befrämja ex sann foikopplysnipg genom gina v 2, Att herrarne i stifte löjligt, att mänga menniskor k sttelsen ech lemna de mm både si egodeler, betviflas n herovida det är ät och ädelt ber t R dessa herrer att å begagna fig menniskors enfald och sdtro aenhet, 5 en sonen fråga. Slår man ä . 85 i årstorättelsen för 1869, onda sndens utdrifeder, är tillräckligt tydligt, ati Isen sjeltva velat bafva den störd, ehuru de kanske efieråt fivna, att rättelse kom rog tidigt, innan änrn voro af dersö utsändo nog örm kade, för sit motsägelsen ej skulle låta böra sig. I den nu sist utkomna ärsborätielsen her det ej befunnits rådligt att åt någo, dylikt af stiftelsens utskickade förrättadt underverk. Mad det bibelspråk, årsborättelsen börjar: Många vandra, om hvilsa jag ofia kar sogt eder, men nu säger jag ock gråtande, fiender t:ll Kristi kors, hvilkas ände är förteppelse (Filipp. 3: 18, 19), är grundtonen i rna ärsberättelee a ; och flender till Kristi kors, hvilkas ände är förtappelsen, äro paturligtvis alls, som ME hyila Ev. Fosterlandsstiftel sen, Detta uteäges väl icke öppet. men frammör ganska tydligt ef dena ända, som genomgår semma skrift. Vi hafva i Sverige en evsngeliskt-luthersk statskyrka, Izom henna finv23, såsom ref. tror, många ganska aktvivgsvärda personer bland både prester och folket, hvilka alldeles icke hylla Ev. Fosterlandsstiftelsen, uten ssrrare snse den för en stiftelse af sjelfviska andar, och hvilka torde vara så peda kristva som någonsin herrarne i Fosterlandsstiftelsen och derss utsände; men ära och hvlla de icke stiftelsen, då vandra de fiender till Kristi kors och deras ände är förtappelse! Hvilken frukt en sådan läran skall bära, hvarhelst den vinner insteg, är lött att begripa. Hvarhelst giiftelsen får hand om menniskorna, blir det ock, såsom erfarenbeten visar, ett dömande och fördömande si hver och en, som är nog sjelfständig att ej böja sig för sällskapet. Uvder sistfärfloina årets loppo, läses det å 8 17, har Ev. Fostexlandestiltelsen bland anpat blifvit klandrad derför, att den erkänner och ansluter sig till det inom kyrkan bestående läroembetet; huru detta erkännande och anslutanda sket tiitelsen genom giva utsände kolportörer och predikanter utar det od:ägögaste proselytmakeri, för att draga till sig menniskor och deras egodelar; art s kolportörer väl knena infiona sig bos församling re, för att söka vinna dom, men med sin v mhet vänds sig emot dem och emot den kyrkliga ordningen, om ; de ej gilva efter, och att, ora stiftelsen älven göres derpå uppmärksam, den bidchö dessa kolportörer och allt:ä godkänner deras verksamhet, det omtalas icke. Att Fozierlsndsstiftelssn ibland annat biifvit klandrad derför, att den erkänner och äslvter sig till det inom kyrkan begstågode läroambetetr, må sannerligen icke vars förunderligt, då man känner dess verksamhet; detta klender är ej annat än en förebråelse för inkonseqvens. I sinom tid väl ock gavnolikt steget ta ges öppet ut. Iskapet anser väl nödigt att ej göra det jr snart, aldenstund floras ögon då skulle öppnas till att se, att sällskapet söker bilda ott samfund under sin lydned, och många skalle derföre draga sig tillbaka. Ait målet är ait herrsko blir ganska tydligt, om Vi gå nägra sidor framåt. I siva ärsberättelser vet stiftelsen att an!öra åtskilliga brefutdreg till bavis för hvad den önskar hafva framstäldt till sitt förherrligande och de troendes efterrättelse; ingå till stiftelsens styrelsa bref, zom ogilia dess och kolvorturernas verksamhet, låtsas naturligtvis intet om dem, att da troends af dem ej må bringas från fin tro om riktigheten af hvad stiftelaen gör. I ärsberättelsen för 1870 läses från ett dess ombud i södra Sverige: Då nu kyrkaa är de froendes samfund, så är det i Jesu Kristi nåderike dessa, Bom hafva makten, således äfven tilisynen, Det är desse som ar Guds ande fött höreel, att känna de rätta berdarnes röst, och att sålodes hvar och när som helst antoga lärare och förkasta dem, som icke äro rälta herdar. ) Uuder ett statsmm ooh 0 ce TE