ljusa förhoppsingar och bad honom vara vi gedt mod samt ställde ina steg till sin gaml vän, madame Junon, som hon efter ett längr samtal lyckedes betydligt logra engåend jdenna fordran, hvilken af henne hade be jtraktats som hopplös. Saken var nemligen den, stt Angelique re Gan länge grubb!at på en möjlighet att ävä gabringa försoning mellan sin men och han tact, och hon bade elutligen kowmit till de öfvertygelsen utt ella vanliga och foglig: medel voro fullkomligt fåfänga. Iotet mindr än ett underverk skulle förmå Hugh att tag: ett steg ditåt; intet mindre än tio underver! skulle förmå miss Clare till detsamma, Me nu hade, just genom den inträffade ksta strofen, ett hopp vaknat. Hrgbs ställnin; hade blifvit sädsn, stt äfven den mest härd nackade tant skulle känna sig tvungen at gifva vita, utan att hon förlorade något a sin värdighet. Om riss Clare också ej a hjertats stämma lät beveka sig, så mäste hedern otvifvelaktigt nu bjuda henne at träda emellan och befria Hogh uv häkte samt betala hans skulder. Om, som trolig! var, full försoning var och måste förblifve omöjig, kunde det likväl ingalunda syna: otänkbart att miss Cisre för sin egen ekull om ej för deras, torde finna det nödvändig att rädda de unga makarne ur deres nuvarasde förlägenhet och gifva dem utvägar st upder mera gynnsamma förhållanden börja änyo sin husbällnving; en bandling, som utan tvifvel skulle vara lätt att vutiöra för Barles Denes egarinna och icke det pinsta nedsättande för hennes stolthet, men blott hvad verlder kupde ega rätt att vänta af henne. Det var deasa äsigter som Angelique skynade att bibringa Hughs kreditorer och som de i första rummst proddelade sin vän, mvjen.