Aftonbladet – 17 juli 1871, sida 3

sjelfva, men är icke derför mera grundad, ty stockholmaren har ett medfödt anlag för att drifva med sig sjelf. Om man möjligtvis varit nyfiken här, så bar det gått öfver under de senare årtiondena. Vi erinra oss mycket väl t. ex., att för några och tretio jär sedan hade Stockholm besök af kejsar Nikolsus. Han kom alldeles oförmodadt. Det var endast Joban Johansson, den store utgifvaren af den då redan afsomnade Agus, som hade vetat af besöket — det der visste jag redan för sex veckor sedan, sade Johan Johansson, der han stod och hvilade sig mot Norrbros bröstvärn och samtalade med den tidens litteratörers, som hette Sturzenbecker, Karl Fredrik Dahlgren, Karl Jonas Ludvig Almqvist, Gustaf Henrik Mellin, unge August Blanche o. 8. Vv. Det var också den store Johan Johansson, äfven den politiske hvaifisken kallad, som var så djupt invigd i den ryska politikens hemligheter, att han på förhand kände till kejsar Nikolaus besök, men det öfriga Stockholm visste det icke, förrän sjelfherrskaren med sin trekantiga hatt på tvären visade sig vid sidan af Karl Johan. Då blef man en smula nyfiken, det erinrar jag mig, och ville se czaren på nära håll. Man var kanske äfven något litet nyfiken när, det var också på 1830-talet, dåvarande kronprinsessans broder, hertig Max, infann sig i Stockholm, och på Rosendal trängdes man omkring den unge fursten, liksom man då för tiden trängdes omkring fönsterna i Rosendals bottenvåning för att njuta af det storartade skådespelet att se bjeltekonungen äta. Men huru har icke detta fördunstat? Nu kom ryska storfursten hit, och ingen menniska bekymrade sig om honom. Det var visst sannt, att det alldeles icke var någon storfurste, men ej visste allmänheten något derom. Allmänheten hade tvärtom läst i Dagens Nyheter, att det var Alexis, ryska kejsarens tredje son, hvilken hedrat oss med ett besök. Det var såsom, hade det icke bekommit oss det minsta. Åro vi stockholmare då ännu nyfikna? Den förmente prinsen reste såsom han kom, utan ringaste uppseende. Ungefär så har det gått också med Pommerania., der det dock finnes en kunglig, d. v. 8. numera kaiserlich-königlichb ötverbolfiskmästare. Kanske att han är blott öfverfiskmästare, men hvarför skulle ett hot och dertill ett kejserligt-kungligt icke kunna bestå sig en hoffiskmästare lika väl som en hofjägmästare och hofstallmästare? Vi besökte en gång fastlandet och kommo till Hannover, der den rättmätige konungaslägten då äpnu regerade. . Der fuono vi alla handtI verkere vara hofmän. På skyltarne lästes I hofskomakare, hofborstbindare, hofrepsle gare, och på en slagtsres skylt stod Hof-Knochenhauer.. Det var en huggare. Hvartör skulle Pommerania, det vackra kejserligdkuvgliga preussiska fiskerifartyget, som hedrat oss med ett besök, då icke hatva en ö.verhof-fiskmästare ombord? En drottning på en af Söderhafsöerne hade i sitt hof flera bofbadare, hvilka i öfversättning från landets språk kallades lifgnidares, emedan deras förnämsta sysselsättning bestod uti att frottera de furstliga personerna, och det ansögs såsom statens högsta embeten samt ettersträfvades af öns ädlaste aristokratiska slägter. Den som kunde genom furstlig nåd svinga sig upp till öfver-lifgnidare var en af rikets herrar och kunde icke göra antpråk på någon vidare utmärkelse, men äfven en under-lifgnidarebefattning ettersträfvades af onge män af de förnämsta familjer. Honny soil qui mal y pense lärer det hafva, stått i fullmakten, ty drottningen på denna Söderbafsö var en dam med europeisk bildning. Allt detta endast i förbigående och med anledning af öfver-hof-fiskmästarens på Pommezania, hvilken vi för öfrigt önska god tur, sävidt någon tur numera kan förekomwa, sedan de tyska spelbankerna hålla på att göra sista insatsen. Bland den förflutna veckans tilldragelser hör verkligen den Jobsposten, att de offentliga spelbusen i Tyskland icke få lefva längre än till detta årg utgång. Man hade visserligen hört taias derom förut, men hoppadea dock sn liten Galgenfrist på ännu. ett än Noj, nådens tid lärer verkligen vara förbi, så snart sjattioettan tjenat ut. Hvad skall man seden roa sig med i Tyskland? Då återstår iogentiog annat än att gå på de filosofiska atatsrättslärarnes föreläsningar och hvarenda dag höra talas om attDas Recht är det som är nyttigt för Tyskland eller som åtminstone af de för tillfället derstädes makt-ägande anses vara nyttigt. Det säges att den aslesvigska frågans dykt upp igen under den förflatna veckan. Skall man då :idrig få vara i fred för denna bässliche nordsch!esvigsche Frage,? Skola vi tyskar aldrig få sköta våra inre angelägenheter såsom oss bäst synes? sade häromdagen en tysk af våra bekanta, och han beklagade sig öfver att Europa samt till och med det lilla Danmark, af hvilket land man dock borde vänta en med dess ställning mera öfverensstäinmande blygsamhet, blandar sigi Tysklands sffärer och åter talar om Slesvig, liksom det icke vore något öfver hvilket en samt Freussen eller på sin höjd Preussen och den andre kontrahenten i Prag, Österrike, ezer att bestämma, Det är med den slesvigs a frågan, som med koleran. Man tror attfarsoten för alltid försvunnit, men belt oförmodadt dyker han upp igen. Återigen grasserar han i Petersburg. Man har dock lyckligtvits funnit ett botemedel, icke i Petersburg, men i London. En doktor Hutchinson har med detta botemedel kurerat flera sjuka. Huru bär doktorn sig då åt? Jo, han lägger collodiam på den sjukes mage och låter honom taga in en stark dosis spritdrycker, helst rom, konjsk eller bränvin. Koleran försvioner. Har man icke collodium till hards, ka man försöka med konjaken ensam eller some brandy i allmänhet. Finnes hvarkop kolera eller collodium för handen, kap man likväl försöka hvad kovjak förmår, Probatum est lärer det stå på doktorns recept. Men det går kanske icke an att använda samma medel mot den slesvigska frågan, hvilken plågar det arma Tyskland. Man vet ja att Tyskland, d. v. s. Preussen, icke önskar något högre än att få vara i fred. Hvarför bina det arma, fredliga landet med detta förömda Slesvig? Det är ungefär samma förhållande med grefven af Chambord, Frankrikes af Gud sjelf tillsatte konung Henrik den femte. Har bodde i fred och ro på sitt R MT