Aftonbladet – 14 juli 1871, sida 2

ur dunklet — något reelt att hälla fast vid, att tro på såsom sanning, om äfven hela den öfriga verlden befunnes vara en dröm. Jag fick ej tel mycket vader do första dagarsa och jag hade denna tid godt tillfälle att åter sem!a mina tsnkar till fall reda, Det dröjde icko länge, innan jsg kände mig öfvertygad att den civen nämnda tföreställningen ej bloit var re uttatet af gamla minven, uten att dena blifvit till en viss grad framkallad af hennes tillfälliga närvaro mes jag låg i feberyrsel. Barton ville ej yttra sig pägot häroi, bu:u mycket jag än sökte förmå honom dertili, men jag kände nig ändock förvissad om stt irin kbögligen jordiska sjukskötare stundom varit biträdd af eo Orglauppenbar.lse. Mitt tilfrisknande tog icke låvg tid; jag måste åter börja arbeta så fort fom möjligt, att enert iega bördan frön Bartons exr; — han hi ängo nog fått sträfva för r; oss båda. Så ort jag förmådde gå ur mitt rum, bet jag mig tll Marie Lefort, som jag tyckte såg sjuk och orolig ut. Hon bade föga att förtälja med undanteg af att Angolique, som hon numera blott sällan såg, var frisk och, som hon trodse, lycktig ehurn lidande ef ökade ekonomiska svårigheter. Om sig sjulf hade hon meta att säga, och detts ämne var be are för oss bäla. Mario tyck(es på en gi och ntsn rvågon avsträvgnivg hafva vu tor framgång som pianist, — framgång i dotta ords töstz betyceise och skäänn sum jeg och bundra med mig kämpa hela lifvet för ett vinos och likväl etllan lyckas erhåla. Alla, som erinra gg den tidere musikförbållanden minnas med visshet äfven Mario Leiorts namn medan ja ioke Mg kan swickre mig med att någon ih mer Felix Crevillgs. (Fö