son på allmän gata, med hvilken man nödges samtala helt likgiltigt, liksom ingenting störde lugnet i vår själ, är redan svårt. Ännu värre är det likväl, då den bekanta vi möter är af det lynne att han halft af retsamhet, balft af välvilja genast kastar sig in i det ämne som pinar 023 nästan till döds, och som han, med bättre förråd af RN AR het, hade undvikit. Vi ha då att le många gånger mera än som kunde behöfvas, vi prata, vi yitra oss likgiltigt och detta allt för att han skall få prata om hvad som för oss ör en värre marter än döden. Nå, det tycks att min sköna elev har rymt bort med en hertig, en markis, eller hvad? började monsieur Prosper i det han tog Felix under armen. Så mycket bättre för dig; jag känner qvinnorna jag och gratulerar dig af allt mitt bjerta. Hade du gift dig med den flickan, skulle hon pinat ihjäl dig inom en kort tid. Bah, min kära Felix, jag zäger dig bara den enkla sanningen. Jag medger att hon var charmant — som ogift. Men, se hennes kusin — det vore den rätta för dig! såvida hon ej sjelf vore konstnär. Hon skulle arbeta vid sidan af sin make, om hon också ej sjelf vore den vägledande, och en vindskupa eller ett palats -— det vore för henne detsamma. Jag hoppas likväl till himlen att hon aldrig må gifta sig. Ena hbustra kan ännu vara god artist, men blir hon mor — farväl då! Det är lyckligt att den der hertigen eller markisen, eller hvad han är, lärvara en rik man, annars skulle jag inte gratulera hopom till det val han gjort. Då Felix kunnat bibehålla lagn inför Marie, var det icke troligt att han skulle förlora det inför mr Prosper. svålad Här, ooch jag bör stl ben alslök