Aftonbladet – 11 juli 1871, sida 3

— Fröken Kristina Nilssons välgörenhetskonserter. Under denna rsubrik läses i Chicagotidaingen Gamla och Nya Hem Jandet för den 20 Juni bland annat: Fröken Nilssons konserter till förmån för de svenska kyrkorna i Chicago och för andra välgörande inrättningar bland sveoskarne härstädes gåfvos förliden onsdag och fredag i Farwell Hall. Oaktadt denna årstid ej är lämplig för hållande af konserter var likväl ett talrikt anditeriom närvarande isynnerhet vid den sista konserten. Såsom förut genom programmerna tillkännagifvits under båda aftnarne biträdde miss Cary, hrr Bischoff, Foltz och mr OCreswold äfvensom skandinaviska qvartetten. Frejas kör jemte medlemmar af (den tyska) Concordiakören under båda aftnarne. Att här söka beskrifva fröken Nilssons sång eller skildra dess konstnäsliga värde är en sek, som vi hvarken förmå ej heller vilja försöka. Det är nog då vi säga att hon sjöng så som endast en af nordens näktergalar kan sjunga; och ehura npationalbandet är ett svagt band ivom konstens verld, så gladde vi oss likväl, under det de uaderbara tonerra ljödo genom salen, att hon, den oöfverträffade, är och säkert för alltid förblifver svensk, en vår landsmacinna. Den skandiöaviska qvartetten gjorde sig under de bäde aftnarne förtjent af det största beröm. Den första sång, som sjöngs af berörda qvartett, var sången: Eosara i villande skog, som sjöpgs så utmärkt, att den på publikens begäran måste sjuogas två gånger. Den andra såvgen var pBrudeärdan i Hardanger, soru ut Ördes på et: lika förtj nstfullt sätt. Unaer båda dessa kouserter har svenska sången vunnit ett större beröm och anseeude härstädes än måhända någonsin förut. Det är en skam, utropar Tribune, att vi (amerikanare) icke kunna hafva en sångkör så blometrande som våra utländska grannar, och nästan i förtviflan derötver börjar tidningen att klandra skandinavernas tenor och tyskarnes bas, men det hjelper icke, resultatet bär likväl att de sjöngo exceliently well Hvad den skandinaviska kören och qvartetten beträffar, så har det lyckats dess ledare, hr Jobn Svensson, att bringa dem till en sådan höjd, att de icke blott täfla med utan äfven öfversräffa andra härvarande sångföreningar, och fröken Nilsson, som väl mäste anses såsom en auktoritet, då det är fråga om musik och sång, skänkte de skandinaviska säpgarne härstädes ett hedrande omdöme före sin afresa härifrån. Den skandivaviska qvartetten, som består af de förra skandinaviska nationalsångurde utgöres af följ. herrar: J.Svenson, J. M. acobson, T. Ebert, P. Peterson, E. Larsson, A.W. Biomqvist, C. O. Larson och T. Phiffer, Ahgående fröken Nilssons sista uppträdande i Chicago vilja vi säga, att hon icke blott väckt beundran och förtjusning, genom dessa välgörenhetskonserter, genom detta i konstens historia så sällsynta, men derför rå mycket mer högaktningsvärda handii Det är taczsamhetens, det är kärl som bon åt sig förvärfvat hos i varande svenskar; och dessa känslor plånvas icke ut eller försvagas då bifallssorlet tystnat.