Aftonbladet – 7 juli 1871, sida 2

)ylika öfverdrifter, alltid vidriga, blifva det lobbelt under närvarande förhållanden, och len bättre delen af franska pressen, som med iktig urskilniog insett dettas, har också på eenare tider dragit i härnad mot desamma. Sålunda yttrar t. ex. Temps med afseende på den ofta förekommande benämningen la srande nation, hvilken presidenten Grevy begagnade i ett tal till nationalförsamlingen om revyen, följande tänkvärda ord: Det enda vi i detta tal ogilla var den förmätna benämningen af la grande nation, en benämning, som har sitt ursprung i den napoleonska fogenden, hvilken man bör lemna henne som arf och eget och hvilken aldrig varit mindre på sin plats än under närvarande förhållanden. Huru kan en så sansad man som den hedervärde presidenten i nationalförsamlingen begagna sig af en slik fraseologi, så blottad på sundt förnuft och så uppblåst af galen fåfänga? Höfves det väl oss att klättra upp på en piedestal och intaga stolta attityder inför Europa, som bevitnat våra nederlag — höfves det väl oss att göra detta, då preussarne ännu stå i S:t Denis, då de hålla flera af våra proviaoser besatta och hvarje dag begå våldsamheter, mot hvilka vi höja vanmäktiga beskärmelser? Um hr Grövy hade åtnöjt sig att uttrycka en förhoppning, att vi aldrig skola upphöra att vara en stor nation, skulle vi skänkt honom vårt odelade bifall, ty vi hysa samma hopp, och tro att det skall gå i fullbordan, såvida vi nemligen blitva allvarligare och visare, hvilket väl icke är för mycket bogärdt. Hvad angår att vara la grande nation,, så förutsätter det en materiel och moralisk öfverlägsenhet, hvilken ingen nation, såvidt vi förstå, kan så helt och hållet uppnå, att hon har rätt att berömma sig deraf, och hvad oss särskildt angår, så låtom oss uppriktigt tillstå att vi icke ens annalkningsvis uppnått den. -Låtom oss taga oss till vara stt följa astrologens exempel, hvilken alltid hade sina blickar riktade i höjden, så att han icke såg stenarne och groparne vid sina fötter.. Om den kejserliga familjen i Chislehurst meddelar tidningen Le Soir följande: En af våra vänner, som nyligen uppehållit sig i England, har derifrån medfört intressanta upplysningar om den kejserliga familjen. Napoleon befioner sig i ett beklagansvärdt tillstånd, i det hans helsa, som redan för mer än ett är sedan ingaf läkarne lifliga bekymmer, på senaste. tiden blifvit mycket klen. Kejsaren ser gammal ut, hans hjerna tyckes så småningom slumra in och hans verkliga tillstånd uppenbarar sig genom en slöhet, som gör att han är alide!es utan känsla för händelsernas gång. Om man vill diskutera någon politisk fråga med honom hör han ett ögozblick tyst och ointresserad derpå, men till slut sjuoker han tillsammans, liksom om han blifvit trött på att ständigt höra ett och detsamma upprep2es och liksom han fått afsmak för makten. Kejsarionan är den enda som förstår att fängsla hans uppmärksamhet vär hon beskrifver för honom hvad han ävnu skulle kunna uträt a och gör honom bskant med de förhoppniogar, som hon allt fortfarande hyser. Hon har blifvit mannen i huset. Det är hon som leder alla :ngelägenheter, och Napoleons privatsekreterare Pietri arbetar nu mycket mer för henne än för kejgsaren. Oapphörligt ankomma ansökningar om understöd från f. d. embetsmän under kejsardömet, men oföränderligt lemnas afslående svar på sådana. Kejsarinnan far ofta till London med sin gon, och dessa utflykter äro hennes enda förströelser. Hvad kejsaren. anår, så utsträcker hanaldrig sina: promenaer utom slottsträdgårdens gränser. Ofta begäres audiens hos honom af engelsmän och fransmän, men det är blott sällan han beviljar sådana. Dapen, Piöbtri, -Conneau, Fillon och msdemoiselle Lermina äro de enda ersoner, som ständigt uppehålla sig hos den andsflyktiga kejsarfamiljsn. I den österrikiska delegationens möte i Wien den 1 dennes höll grefve Beust ett längre tal om den österrikiska monarkiens förhållande till utlandet, som mottogs med allmänt bifall. Rikskanslern yttrade bland annat: Det är vår sträfvan att stärka allt, som kan bidraga till ett fredligt och vänskapligt förhållande till utlandet. Vi äro långt ifrån att blicka tillbaka på det förflutna med ofruktbar grämelse. Just det förflutna inger vss hopp om utvecklingen af en välsignelserik öfverensstämmelse med Tyskland. Ehuru det gamla tyska förbundet al drig kunde tillfredsställa nationens Öönskrins gar, så har man likväl påstått, att 26 icke endast pprät hållit. freden i Tyskland utan äfven i Karopa. Denna åsigt beror på en historisk villfare!se, Fredens bevarande bes rodde endäst på den oafbrutna öfverensstämtielsen i åsigter mellan Österrike och Prenssea. Men sedan dess hafva de politiska förhållandena i Europa undergått en stör förändring. Må man påminna sig, att den egentliga stridsfrågan mellan de -båda stormakterna (frågan om suprematien i Tyske land) nu bortfallit; ty det var denna fråga, som under de senaste åren rubbade det goda förhållandet med Preussen. Då vi nu allvarligt strätva att samla alla våra krafter, kunna vi ännu den dag, som är, ställa oss Jomnlika vid sidan af ett starkt och vän. skapligt sinnadt Tyskland. Den riktning vår politik följer, är SkåRN, att den mäste gillas af alla Europas folk, såvida de önska fred, Vårt förhållande till de särskilda makterna i Eoropa bär vitnesbörd.: derom. England har på senaste tiden gifvit oss etvetydiga bes vis på sin sympati; äfvenså är vårt förhåls lande till Tyskland at särdeles vänskaplig beskaffenhet, och det hoppet är icke oberättigadt, att upprättandet af ett mellaneuropeiskt bålverk skall tjena som en regulator, varigenom också förhållandet till Ryssa land skall få en prägel af måtta och försonlighet. Frankrike, detta så hårdt pröfvada och likväl änuu så liffalla land, som just