Aftonbladet – 6 juli 1871, sida 2

Dieu!... Se, nu... håll på så... oh, fortare, fortare... prestissimo... mille diables... sacr nOM...... tonnerre denfer...... cent cochons...... gacr rr rrel,.....n Så fortgick det för en halftimme, hvilken föreföll henne såsom minst trehundra år, under hvilza hennes öron fylldes icke blott af masiken, utan ock af skrik och siampsingar och svordomar, säsora den värde impressarion hade för sed, då han uppträdde i egenskap af kompositör, tills Mario nästan förlorade be inningen. Men inonsigur Prosper visade heans ingen misskand. Hon hade ej förr slagit sista ackordet, innan han — som pu arbetat upp sig i det tillstånd, som är kändt och froktadt af alla vänner till poeter och kompositörer, då de ej kun e stäfja sin burger efter egna kompositiouer — åter börjada stämma sitt instrument. Vi behöfrva knappt säga att hon måste så igenom stycket ännu en gång och att de pennor hon nu erhöll voro rent af törföriga. Hvad säger ni om detta, madesoiselle?. ritrade hen slutligen medan ban iade ped riolinen i lådan, Marie hviekade något otydligt. Jag kunis väl tro, att ni skuile tycka om lep. Men smickra er ej med att ni tu bar pelat der — det är något helt spnoat. Jag er att jag mästa fare, tillade han och såg jä sin klocka, som var fästad vid ex guld. .ecja, tjock som se kabel, jeg skall lemna i till herr Schwärmer. — Jag undrar just ved han kan göra af den. Bon jour, maexdisdle; ou recoir, mes enfants; och derped skymtade han bort, lemnande sitt offeram västan tillintetsjord sf blygsel över sitt åliga spel. Miss Raymond tycks ha skickat på mig