Aftonbladet – 5 juli 1871, sida 3

Den samme., Hen fixerade henne få ett sätt som hon ej tyckte om. Hon rodnade. Och jag hör, återtog gästen, småleende åt Maries förvirring, att ni önskar få något att göra Ja, det önskar jag mycket. Och dessa små äro bror och syster, som jag hört. Hvad heter du, kamrat?. Ernest; och detta är Fleuretie.x Tycka ni om chocoled, du och Flenrette?o Han upptog en dosa, till hälften fylld af bon bons. 5e här — tag tör er, mina små. Nå, mademoiselle, hvad kan pi göra? Aha, ni målar litet, ser jag. Det är mte i min väg. — Spelar pi något — sjunger ni?, Ja, helt litet, monsieur. Ni är inte vis, mademoiselle. Ni skulle sagt: Ja, ganska mycket; Ni måste lära er att sjelf basunera ut edra förtjeaster. Och om ni spelar helt obetydligt, så fruktar jag att ni äfven skall undervisa obetydligt. Det är min kusin som sjanger. Som kanske kommer att sjunga, borde ni segt, Nå, nå; jeg förmodar att pi nog gör det lika bra som halfva antalet sångerskor. Marie såg mycket förlägen och besvärad ut. Vill ni låta mig böra er röst?o Han observerade hennes skrämda blick och log samt satte sig ned vid pianot, — en va ar miss Raymond till Angelique. Nu, vademoisellen; han slog an en ton. Hon hede aldrig förr öppost sina läppar till sång inför någon menniska, och att nu sjunga för denna ryktbare musiker, skrämde henne nästan från all besinning. En ton Jät emellertid höra sig, och ebura dsarraade, var den ren. Nu, denna, madermoiaelle,; och så fortfor han ett par minuter. Derpå skakade han på hufvndet och höjde på axlarne,