Aftonbladet – 4 juli 1871, sida 3

såg andra hviska vid henne, fitta vid hen. nes sida, föra heane fram till den plats de hoc stod och sjöng — och, hvad som val väret af allt, han säg henne le emot andra, ty Angelique tycktes alls icke upptaga den hyllning hon vann, som om hennes tankar hade varit der borta, der Felix stod. Han var enfsldig nog, att förundra sig öfver att skilsmessa håde kunnat verka en sädan förändring hos benne, och med den nervösa känslighet, som tillhör hans yrke, i förening med det begär efter jomnlikbet, som är eget för hans fädernesland, tyckte han att det olyckliga snöret framför honom växte och vidgade sig till en symbol af all möjlig social oförrätt, oberäknadt den som ban sjelf led, liksom dess frånvaro skulle gjort den ringaste skilnad! . Jag är en konstoär, tänkte han, jag står högre än alla dessa menniskor. Det är eadast i Eogland som vi kunna så behandlas — Catalani icke bättre än någon annan — likasom vi vore förpestade. Jag går min väg! Han gick dock ej; ty svartsjukan har sin egen trolikraft och frossar af sina qval, sitt bittra lidande. Svartsjukan kan dock uthärdag, så länge den icke har ett bestämdt föremål. Felix skulle få erfara dess djupaste smärta. En ung herre, som hade kommit sent, nalkades miss Raymond, hvilken satt och lyssnade på Angelique, som just nu sjöng. NewCourts herrskarinna helssde honom välkommen med ett vänligt leende och räckte honom handen, men lade ett finger öfver sina läppar. Han tog tyst plats bredvid henne och under en paus i sången skulle Felix kunnat svära på att en blick vexlades mellan den nykorane gästen och sångerskan, alltför varm, för att han med lugn kunde åse den. Då sången ver slut sade miss Raymond;