Aftonbladet – 4 juli 1871, sida 3

gäster, var äfven Wearden. Angelique var i djap sorgdrägt, och ehuru den svarta färgen ej harmonierade med stilen i hennes skönhet, ga! den något intressant åt hela hennes företeelse. Marie kunde icke komma och deltaga i sin kusins triumf; det var alltför snart efter hennes fars död. Konsertes ver ungefär som alla sådana, der största antalet deliagande utgöras af dilettanter och åhörarae äro haltt okunniga, men vänligt bekanta sins emellan — den var i konstnärligt afeeende obetydlig, men ettangenämt säliskapsnöje, och Angelique bemöttes som om hon varit en verklig seraf. Miss Raymond var förtjust och alla voro belåtna. Alla, atom Felix, Han hade i sin okunnighet gått dit, som så många endra, under liknande förhållanden gå till sällskaper, brionande af längtan att åter få träffa henne, hva:s glädje öfver detta återseende han hade rätt att fordra. Han hade föreställt sig hura hennes ögon skulle stråla, då hon fick se honom; han tänkte sig. bela aftonen vid sidan af henne under samtal om gamla tider och om förhållanden långt utom och öfver denna menniskomas:a som omgaf dem. Men ack — han hade becragit sig! Houru kunde hon, aftonens firade drottning mera än kasta en blick af igenkännande på en stackars fiolspelare, zom beskedligt måste stanna inom det röda snöretLäsaren måste erinra sig att det var på en tid, då äfven i de bästa och mest bildade hus, äfven de mest utmärkta musikaliska talenter genom en synlig demarkationslinie voro afsöndrade från gästerna, som om deras sällskap hade varit försedrande. Felix fann, stt ban måste nöja gig med att vara på visst afstånd från henne, liksom jörden från solen, och de iakttagelser han på detta afstånd hade tilliälle att göra voro ingenting mindre än angenäma, Han