Aftonbladet – 4 juli 1871, sida 3

Godt, om du mäste det, så vill jag ej uppehålla dig. Min hesning till mademoiselle Angelique. Stackars gossel sade han för sig sjelt, då Felix gått; det är just likt honom — sjelf utan arbete, och ändå endast intresserad för att bjelpa andra. Och så — hans tycke för den flickan! Det är ja ingen konst att se hvad kon duger till. Jag är trött vid all denna medelmåtta; och menniskorna tröttna, de med. Om jag kunds hitta någon py stjerna! Jag börjar alltmera befara, att denua mademoiselle Angelique aldrig kommer att göra mig heder. Hon är vacker, men det är också allt. — Väl, om hon inte gör ett komplett fiaseo. Jag förstår inte hvarför jag alls gjort mig besvär med henne. O, att himlen ville skicka mig en ny stjerna! Medan Prospsr gjorde sina kalkyler vanärade Felix med sin violivlåda — som åter fått ett värderikt innehåll efter branden, tack vare Prospar! — till ett hus vid Portmans Sqvare, hvars fönster strålade af ljus. Miss Raymond, som lefvat så mycket af sin tid utomlands, hade kanske detta att tacka för att hon bliivit något musikvurm. Det vill säga, att bon förstod något musik, att hon trodde sig göra det mera och att hon tyckte om att, ehuru i en anspråkslösare grad, beskydda de sköna konsterna och som henies vilja var en lag för de slägtingar i hvilkas hus hon lefde, fick hon lika väl öfverlemna sig åt sitt infall bäruti, som åt hvad som öfvergnsstämde med hennes verkliga och naturliga smak. Aftonens bjudning skulle blifva en konsert med en viss pretention, och miss Raymond hade till en stor åel arrargerat densamma, för ati för den eleganta veriden få presentera sin synnerlige protegöe, öfver hvars. taang hon var säker på att hela London gevast skulle råka i hänryckning. Bland öfriga