Aftonbladet – 3 juli 1871, sida 3

han fått veta hennes lifs enda hemlighet. Den tanken var grymmast af aila, ura ofta hafva vi arma menniskor icke anledning att sucka: för sent? Ännu mindre ämna vi gifva en omständlig beskrifoing öfver Coronerns hesök i hennes hem eller den judicielia ransakniog som angående gatu-uppträdena och rcordet hölls i Redchester, der äfven Marie nödgades uppträda som vitne. Wardens hjerta blef rördt af medlidande och af en liten del af den gamla kärleken, då han såg hura denna flicka, af naturen så i behof att stöda sig intill en annan, nu kämpade för att bära allt och huru hon, för hans och sina små syskons skull lyckades tilltvioga sig en viss grad af sjelfbeherrskning. Hade det varit en lämplig tid att tala om annat än sorger och bekymmer, så skulle han, nu om någonsin, stått upp gom Maries beskyddare. Men han gjorde det icke och snart togs det slutliga afskedet från Denethorp och Marie befann sig kort derpå i London, i ett par hyrda rum, tillssmmans med Ernest och Fleurette, sjuk till kroppen, men med fast föresats att icke gifva vika derför, emedan hon behöfde vara frisk. Annu led hon ingen brist. Warden var i tillfälle att förekomma detta och miss Raymond var idel godhet och ädelmod; men med fullt erkännande af all den hjelp hon fick, var det tydligt att hon skulle nödgas arbeta strängt för att skaffa dagligt bröd, icke blott åt sig, utan äfven åt Ernest och Fleurette. Hade hon varit ensam, skulle hon kunnat gå ut i verlden som guvernant; nu kunde detta icke komma i fråga; hon mäste blifva en moder för sina syskon. Gemensamt med Warden och Angelique, fattades äfven det beslut, att den sistnämada skulle lemna sin plats hos miss Raymond, för att under sin