. J vande personifikation af denna moraliska anark , som tyvärr icke daterar sig först från i går. M man erinra sig denna stund af vrede, sorg oc f outsäglig ångest, då landsbygden, knappast unc I sluppen det dubbla tvånget af eröfringen och dil -taturen — den mest inbilska och mest oduglig diktatur som någonsin existerat — då det bedragn landet vaknade, fullständigt slaget, ur sina lång segerdrömmar! Hvad annat kunde väl utgå ur et sådant sakernas tillstånd än ett kaos af stridig I viljor och åsigter? Desse i ett förtvidlans ögonblic . I valde deputerade voro i sjelfva verket patrioter ; I men af det mest olika ursprung och af alla färge! I De voro män, som utan tvifvel kunde komma öt .I verens i vissa frågor, som rörde den allmänna väl färden, men blott på det vilkor, att de icke vid Irörde den egentliga politiken och att de omsorgs fullt undveko det som söndrade dem, d. v. 8. nä jstan allt hvad som låg dem mest om hjertat. Oc genom en ädel grannlagenhet och en ständig sjelf försakelse kunde de komma öfverens i fråga on att försaka, men aldrig i fråga om att handia. Det var hos hr Thiers ett verkligt drag af snille att han från första stunden kunde upptäcka hin dret, utstaka den förrän å hvilken en öfverens stämmelse var möjlig och förena i ett gemensam arbete så många stridiga viljor. Man kan aldrig nog beundra den fina takt, den fulländade konst den djupa vishet, med hvilken han handterat desss motspänstiga elementer, visat undseende mot desss vredgade sinnen och dessa af sorg förbittrade hjertan, dragit fördel till och med af våra svagheter med ett ord bragt till stånd detta underverk aj jemnvigt, hvaraf partierna draga fördel utan att vara tacksamma derför. Men man bör icke räkna på något fortsatt underverk. Och dessutom kan detta Bordeauxprogram icke i evighet vara tillräckligt för ett land, som känner ett oafvisligt behof af positiva åtgärder. Man regerar icke med negationer. Deana församling, som hittills lefvat på negationer, kan en vacker dag sluta med att dö af dem. Man må hur mycket man vill undanskjuta och uppskjuta frågorna och komma öfverens om, att man icke skall vidröra det eller det, att man endast skall sysselsätta sig med praktiska fråzor och med åtgärder, som påkallas af nödvändigheten, så skall man dock icke kunva undvika, att detta trånga program på längden blifver uttömdt, och att man med eller mot sia vilja sluligen stöter på författningsfrågorna. I går skedde detta i anledning af ett förslag till reform af embetsverken. dag sker det i anledning af ett förslag till statsrådets reorganisation. Huru skall man i sjelfva verket kunna organisera lagskipningen eller den högre administrationen, utan att i och smed detsamma bestämma något angående statsmakternas form och funktioner? I andra icke mindre vigtiga punkter — man erinre sig grefvens af Chambord manifest och voteringen angående orleanska prinsarne — har den i Bordeaux besvurna våpenhvilan mellan partierna icke heller blifvit bättre iakttågen. Detta fördrag behöfver derför revideras. Programmet behöfver utvidgas. Ett nytt element mäste iokomma i den lagstiftande församlingen, ett element, som kan gifva henne den styrka och den förmåga af ett afgörande, som hon nu saknar, vidga kretsen för hennes verksamhet, underlätta utförandet af nödvåndiga reformer, tygla partiernas otålighet och befåsta den mediares auktoritet, som dessa partier i början valde. Detta räddande element kunna och böra de förestående valen gifva oss. De skola gifva oss det, om de särda till karomaren män, som äro i stånd att bilda ea vis majoritet, jag menar en majoritet som är fast beslaten att upprätthålla den liberala republiken. Om de icke gifva oss en sådan majoritet, om de icke medföra någon ändring i partiernas relativa styrka, då skall vår nuvarande vanm fortfara. Nationalförsamli ur stånd att sin uppgift, skall b sakad att upplösa sig efter ofruktbara agitationer. Regeringen skall fortfarande stå på ca osäker grund, utan framtid, utan säkerhet, utan förmåga att utöfva något inflytande på landet. Om deremot iemnvigten rubbas till förmån för monarkisternes med så mycken otålighet fullföljda planer, då är det icke mera trögheten och stillaståendet vi ha att frukta; vi ha framför os3 en ling tid af inre söndringar och revolutioner! Är då det gamla Frankrikes safve — fordom så fruktbar — till den grad uttömd, att man af den icke mera kan hoppas en ingifvelse af förnuft och sund känsla? Bort med detta tvifvel! Vårt fädernexland skall se bättre dagar. Må blott den regellösa lifskraft, som hittills endast röjt sig i konvulsiviska ryckningar, ändtligen uppfostras i olyckans stränga skola, och Frankrike skall åter blifva stort, d. v.-8, likt sig sjelft.: Republiken har, utom de företräden man kan tillerkänna henne, för sig en begittniogsrätt, som icke utan våld kan fråntagas henne. Hon styres af en man,hvilkens persoalighet är lika mycket egnad att lugna ordningens som frihetens vänner, en man, hvilkens åsigter jag till en stor del bekämpat och när så beböfves ännu skall bekämpa, men hvilkens förvånande verksamhet och oföränderliga patriotism man icke kan undgå att beundra, och hvilkens i landets tjenst återvunna audra urgdom jag helsar med vördnad. Nåväl, den af en sådan man representerade republiken kan göra anspråk på att blifva föremål för ett ärligt försök, ett försök som hittilis hos oss aldrig blifvit gjordt under normala förhållanden. Så länge icks detta försök blifvit sjordt, skola hennes motståndare kunna omstörta henne, men de skola icke kunna omgtörta henne atan att garga sjelfva Frankrike, och deras bedröfiga seger skall endast lemna dem i händerna en osäker och bestridd makt. Den tyske staiistikera G. F. Kolb har ij Dio T:gespreasen hörjat on serie artiklar om Frankrikes financielia ställning. I första artikeln anställer han en jemförelsa med hvad sodra land hafva presterat under liknande förhållanden och garanterar för riktigheten sf de anförda siffrorna, hvilka grunda sig på noggranna beräkningar, som han företagit i och för en ny upplaga af sin komparativa statistik. Författaren förutskickar den anmärkaingen, att han icke hör till dem, som glädja sig öfver den ofantliga kontribution, som blifvit pålagd Frankrike. För det första anser han det för afgjordt, att de fem milliarderna icke komma att användas till srsättande af de uppoffringar, som kriget kostat Tyskland, utan till ait befästa absolutismen och militarismen. Derjemte befarar han, att Bismarck gifvit ett föredöme, som san komma att stå Tyskland dyrtien framid. Hela historien bevisar, säger han, att ett folk icke ständigt gynnas ai krigslyckan. ( forntiden hade perserna, macedonierna och romarne, i den nyare tiden spaniorerna, svenskarne och fransmännen en period, under vilken ingen makt kunde motstå dem, och ikväl dukade de ella till sist under. Den, som inbillar sig att Tysklands kejsare stänligt kommer att gå segrande ur striden, är alldeles blind för historiens lärdomar Genom att utpressa ett belopp, med milliaråer öfverstigande de verkliga krigsutgiiterna, har Preussen i den europeiska folkrätten in