Aftonbladet – 30 juni 1871, sida 3

visade snart den vildaste oordning och nå. gra af orostiftarne, som brunno af begär at göra skada, började gå uppför trappan. På en gång ljöd ett bösskott, och i näst ögonblick ett rop ifrån gatan, Maris, som bedjande bade legat på knä sprang upp i den vildaste förfäran. Pöbel teg för ett ögonblick, men det följande höj des ett sådant tjut, att Denethorp väl aldrig hört något liknande. Stenar flögo tätt son hagel och utan att måttas, så att en stol del återföll på de kastandes egna bufvuden Många, som icke funno sig tillfredsstälda mec ett så pass begränsadt anfall, rusade in i huset och trängde sig upp i trappan. De tycktes icke dröja måsga minvnter, innar denna fasansvärda flod skulle vältra upp Moaries rum. Det var ett förskräckligt ögonblick! Mer himlen vare lof, då nöden är störst, är hjelpen närav — och så är det alltid. Borgmästerens lyssnande öron vppfångado slutligen ljudet af hästhofvar på gatan och rasslet af sabelbaljor. Nästa minut lyste glänsande hjelmar, röda rockar ochdragna sablar Halt! Dot skarpa kommandoordet ljöd öfver hela gatan och hydrans fega hjerta skälfde af rädsla. Kapten Seward, som kommenderade truppen, lät eitt folk hålla stilla på något afständ, och red ensara fram, kall och lugn genom pöbelhbopen, till det fönster hvarifrån borgmästaren tilivinkade honom en välkomsthelening. Icke en enda försökte hindra hans fortkomst. Det är tomt prat att engelek pöbel har aktning för lagen; den bar en synnerlig fruktan för lagen, när åsynen af blanka sablar erinrar den om lagens kraft och denna fruktsn går så långt att man öfverser med bristen på ektning. Innan kaptenen hunnit fram till porten, var gatan tom på folk,