Aftonbladet – 29 juni 1871, sida 3

Och dermed var det förbi med det konstlade lugnet. Hela hennes väsende uttryckte den våldsammaste sorg; kapten Seward skulle således, om han nu sett miss Clare, icke ha kallat henne ett vidunder.. Hon var en af de menniskor, som hellre skulle dött, än hon hade gjutit en tår i en främlings åsyn. Förbehållsamhet, äfven under sorgen, var för henne både vana och naturligt anlag, liksom otta fallet är med personer, hvilkas stolthet är verklig och ej blott affektation. Det ligger något på ensgäng förfärande och rörande i denna själens stolta siutenhet, då hon blyg drar sig undan, äfven för ett sannt deltagandes blickar. Det var naturligt att den sorgliga nyheten skuile hinna Earles Dene lika hastigt som kapten Sewards officiella meddelande. Miss Clares skenbara köld var ingalunda efterhärmad bvarken af hennes unga gäst eller af husfolket, Utan att gifva sig tid till eftertanke ilade den förstnämnda upp för att träffa sin värdinna, och tjeoarne rusade om hvarandra i den vildaste förvirriog.. Hvad gom af skrik och tårar saknades i salongen, fanns i så mycket större mått i köket. Miss Raymonds önskan att få trösta sin vän, var dock fåfäng; miss Clare förblef osynlig äfven för henne. Hon var just då sysselsatt red att läsa det bref Hugh hade skrifvit till henne innsn ban stupade. Brefvets innehåll förorsakade henne en sinärta, hvars bitterhet ej ens sorgen kunde förtaga, och då hon snart derpå, som läsaren redan torde gissat, fick veta att hennes nevö ännn lefde, iörmådde icke hellre då den obeskrifliga glädje hon erfor, hos henne utplåna minnet af hvad hvad hon under sin sorg hade känt. Det var således för ett sådant mål hon hade sträfvat och täokt, uppfyllt sina plig