Aftonbladet – 29 juni 1871, sida 3

Miss Clare hvarken svimnade, skrek, eller började gråta. Ni menar en dnegli? frågade hon ångestfullt. Den kunde verkligen inte förekommas; jag försäkrar er det. Jag gjorda mitt bästa — i egenskap af hans vän — men.. Miss Clare tog hastigt ett steg framåt och grep fast i spiselkransen, dels till stöd, dels ock emedan hennes händer behöfde någonting att fatta tag uti. Och han är död! sade hon. Seward förblef tyst och sänkte endast hufvadet. Deita gjorde att han icke observerade handens spasmodiska rörelse eller darrniogen i linierna kriog munnen, hvilket allt förnekade den känslolösa hårdheten af hennes ord. aJag behöfver knappt fråga om han hade rätt, och huru han uppförde sig? fortfor hon i samma underliga, kalla ton. Förträffligt In Då.. Hon sade intet vidare. En lätt rörelse på hufvodet tillkännagaf blott att hon önskade vara ensam. Hvilket vidunder till qvinna! tänkte kapten Seward, medan han under tystnad lade det sig anförtrodda brefvet framför henne på bordet och lamnade rummet. Men han gjorde miss Clare orätt. Det är just den lugna, den stränga qvinnan, som i olyckans stund är att beklaga, — ja, vida mer än hennes vekare syster, som fioner en lindriog i tårar. Olyckligtvis utdelas ej deltagandet med rättvisa; man glömmer att det hjerta som är fullast, har minst lätt att flöda öfver. Skall jag aldrig kunna föreona min synd ? tänkte hon med bitter smärta. Skall jag då alltid bringa olycka och förderf öfver dem, som jag älskar högt? Hugh...