yck fö 2 ppi lik, som ieke blott skulle krossa den monarkiska tyrelseformen, utan äfven sjelfva styrelsesystemet. t är endast genom kommunen, som denia repuk kan genomföras, och man måste derför ber ;ynha ned kommunen. Paris, som är de franska rbetarnes sociala fästning, reste sig för ast hindra Chiers och hans bonddeputerade i Versailles att terupprätta kejsardömets institutioner. Man kunde lock icke bjuda dem spetsen, förrän man hade rjort sig af med armån och i stället för den fått tt pationalgarde, som väsentligen utgjordes af arsetare. Kommunens första dekret förkunnade jckså derför, att armön vår upplöst och ersatt af let beväpnade folket. Kommunen bestod af representanter, som voro NN am FRA mnsvariga och hvarje ögonblick kunde afsättas från ina embeten af valmännen. Det var följaktligen irbetare, som titgjorde majoriteten i detta råd, vilket icke var eh parlamentarisk, utan en sarbetande församling, som ifsig förenade både Gen verkställande och lagstiftande makten. Polisinstiutionen skildes från centralmakten, miste sin poitiska karakter och förvandlades till ett ansvarigt och afsättligt redskap i kommunens hand. Alia smbetsmän vid de olika grenäfne afadministrationen tillsattes på samma vilkor och måste förrätta sina sysslor för arbetarens dagslön(!) Sedan kommunen gjort sig qvitt armån och polisen, systelsatte hon sig med att qväsa det andliga tyranniet, dä. Vv. 8 presternas makt, derigenom att hon fråndömde kyrkorna rättigheten att besitta egendom. Deremot infördes kostnadsfri undervisniog för folket i alla skolor, som befriades från all inblandning af staten och kyrkan. Domrarne skulle natnrligtvis likasom alla andra embetsmän väljas af folket, inför hvilket de voro anevarige och som hvarje ögonblick kunde afsätta dem. Kommunen i Paris skulle tjena till mönster för alla större fabriksatäder i Frankri När det kommunala systemet hade blifvit riktigt genomfördt i hufvudstadeh och de förnämsta städerna af andra klassen, skulle den gamla, på centralisation fotade regeringen lemna rum för den npärande klassens selfgovernement: . 2 ommunen har icke fått tid på sig alt fällständigt utveckla nationens nya organisation; men den har angifvit några hofvoddrag; af hvilka tydligt Beg ffåmgar, att den minsta by skolat Korme att stå på jemnlik fot med Paris. Äfven i landtåtrikterna skulle hären aflösas af en milis med en nielt kort tjenstgöringstid. Landikörmmiunefad skille sjelfva besörja sina angelägenheter genom delegerade, hvilka gkulle skickas till den by man kom öfverens om att göra till centralpunkt, och dessa försåmlingår skulle åter Sätda delogerada till Parig, hvilka vofo försedda ihed eh kategörisk instroktion, om hära de skulle rösta. De få fanktioner ar vigt, som bietvo öfriga för Centralregeringen, skulle icke afskaffas, men utöfvas af embetsmär, som voro ansvariga inför kommunerna. Långtifrån att härigenom tillintetgöras, skulle den hälidnelia enhötön ni först blifva en verklighet. Efter att ha klagat öfver att kommiten itko blifvit riktigt förstådd; uttalar adressen sin förfåniög Cfver alt srbetatne, träta allt kvad gom under de sista sextio åren blifvit taladt och skritvet om arbetets frihet, icke i något land kunna sjelfva taga sina angelägenheter om hand, utan At det StraX höjes ett korpskrik mot dem af förfvararne af det ntivarändö samhället, söm år barödt på släfteri, och här till sin hörnsten kaitaiet. Man beskyller komintinen att vilja till: intetgöra egendomen, som är grundvalen rör äl civilisation. Ja, mina herrar, den vill verkligen tillintetgöra den speciella eganderätt för en klass, i kraft af hvilkea mängden blir ett ringa fåtals slafvar: Den vili aet individuella egendomen till sanning genom att förvandia piö duktionsmedlen, jorden och kapitalet, som nu hålla arbetarne i träldom, till verktyg för det fria och aseocierade arbetet. Men det är ju kommunism, äen omöjliga korimätismen, säger man: Demedlemmar af de herrskande klasserna, eom ärd kloka nog att begripa, att det nuvarande systemet icke kan fortfara — och sådana finnas många — förorda emellertid sjelfva ifrigt, att kooperationens princip skall användas på produktionen, och detta är icke något annat än den möjliga kommunisiilel. Den 18 Mars började den första revolution, söni visade verlden att arbetarne allena äro i stånd att taga ett socialt initiativ. Till och med det stora flertalet af medelklassen i Paris — minuthandlare och större köpmän m. fl. — har erkänt detta. Det är endast kapitalisterna som tillsluta ögonen. Iomrmunen hade försöktat sig om medelklassens stånd genom ett förnuftigt ordnanäe af det örn tåliga förhållandet mellan fordringsegare och gäldenärer, genom hvilket så mänga stridigheter uppstå. ationalförsamlingen hade negligerat denna samhällsklass efter Junidagarne år 1848, och många af medelklassen fruktade dessutom att män ehdlast hade att vMja mellan kejsardömet och kommunen. Kejsardömet hade genom kapitalets centralisation ruinerat denna medelklass, som härigenom tillika förlorade allt politiskt inflytande, retat den genom sin lyx och prakt och genom sina klerikala tendenser sårat dess voltairianism. Kommunen vann bönderna för sig genom sin förklaring, att de som framkallat kriget också skulle betala omkostnaderna derför. Det var således (!) ej längre fråga om ersättning i milliarder eller om 45 centimer. (De centimer, som här sättas i jomnhöjd med milliarderna. häntyda på en skatt, som den ultrafoiklige Garnier-Pagös införde efter Februari-revolutionen och hvarför han ständigt fick röna obehag af dem som voro än mera ultrafolkliga). Blodskatten blef dessutom afskaffad och landtpolisens, gendarmernas och prefekternas tyranni försvann. Bonden var bonapartist derför, att den stora revolutionen hade i hans ögon sin personifikation i Napoleon; när han upplystes om denna villfärelse, upphörde ban att vara det. Kommunen var således den sanna representationen för alla de sunda elementerna i det franska samhället och följaktligen en verkligt nationell regering; men i sin egenskap af arbatarnes regering och förkämpen för arbetets befrielse var den tilllika internationell. Midt för ögonen på den preussiska hären, som nyss hade annekterat två franska provinser, annekterade kommunen alla arbetare i verlden och förenade dem med Frankrike. Den lemnade alla utländingar välvilligt tillträde till den äran att dö för en odödlig sak, den utnämnde en tysk till minister för de offentliga arbetena, utmärkte särskildt Polens hjeltesöner, och för att förkunna för hela verlden att en ny sera var invigd kullkastade den inför den preussiska och bonapartistiska härens ögon Vendöme-kolonnen, detta kolossala minnesmärke af militärisk gloire. På detta sätt fortfar Internationale i sin adress att lofprisa kommunens bedrifter, derjemte inblandande de plumpaste anfall mot Thiers, bondförsamlingen, och armön. Hela slutet af 3:dje paragrafen är egnadt åt denna uppgift. I fjerde paragrafen bli mördarne och mordbrännarne fräckt tagna i försvar. Enligt hvad adressen säger äro dessa personer stora män, som gjort menskligheten ovärderliga tjenster. Nationens lagliga representanter och civilisationens försvarare kallas brottslingar; Thiers och hans blodtörstiga lönmördare påminna om Sullas och de båda triumviraternas dagar. Det är öfverflödigt att anställa betrakteiser öfver detta dokument, anmärker Journal des Debats till slot; vi skola blott framhålla, att adressen icke lemnar synnerligt tvifvel öfrigt derom, att Internalionale icke är den egentliga upphofsmannen till revolationen af den 18 Mars, Dot är för öfrigt icke ensamt Frankrike som hotas; Iiternationale framkastar också de vildaste hotelser mot Engisnd och Tyskland. Samme mäv, som ville göra slut på krigen mellan folken, påyrka pu med den största fräckhet medborgerliga krigi all länder mellan de olika samhällsklasserna. Frågan om att förlägga regeringens säte i Versailles och icke i Paris, ?det moderna Babylon?, som högern inom nationalförsamlingen ksllar det, utgör fortfarande ett tföremål för samma högers sträfvanden. Möjli