VITTRA Internationales generalråd i Iondon Har, såsom vi förnt emtörmält, bylipen utfärdat en adress, som under titel af Det inbördes kriget i Frankrike biifvit offentliggiord i London. Adreseen är förgedå foed en rätt ansönlig mängd underskrifter, och af namnen kan man sluta att nära nog alla nationer äro Töpvesenterade i sällskapets gonoralstyrelse, Efter Journal des Döbats, söm meddelar namnon på alla dessa profeter, Kvilka genom eld vilja lättra menskligheten och återupprätta den enda saliggörande kommunen, meddela vi följande om nämnde adress: ra . pinternationale hat i detta dökvinekt giört ög till uppgift att förklara och försvara sitt eget förfaringssätt, men dock framför allt kommunens, och på grund häraf oger adressen anspråk på allmän uppmärksamhet. Några citater ur densamma skola visa, Hvilköt mål dessa rhän, scm i fendöns ågyn atörtade Fratkrike i det fruktansvärdaste inbördes krig, hafva uppställt för sig. Man skall äfven af detta karakteristiska dokument finna med hvilken fräckhet de trots upprorets undertryckande förklara hela samhället krig. Förfatlärne at äetsamrna (det är dock tydligen Carl Marx som fört pennan), förklara, satt hvarjekrig nationerna emellan blott är en humbig sf regeringårne, afsedd att uppskjuta kampen emellan de olika samhällsklasserna inbördes, och att händelserna i Frankrike alltifrån den 4 September tills eldsvådorna i Paris hafva varit resultatet af en organiserad sammansvärjning) till att undertrycka revolutionen änder de tyska truppernas Heskydd,, Kommunen är de arbetande klassefnas regering, resiltatet af striden erellat dön producerande klassen och dem, som tillegna sig vinsten af deras arbete, kort sagdt den sent omsider funna politiska form, hvilken skall möjliggöra arbetets ekonomiska befrielse. Slutligen heter det, att arbetarne i Paris hafva begått en bjeltebragd genom att sätta eld på staden; att Thiers är skuld till de såsom gisslan tagna persönernas död, och att hans regering gjort sig saker till alla möjliga slags ogerningar. Dessa påståenden och bevisen för desamma upptaga fyra kapitel, af hvilka det tredje är det intressantaste. Man bör hoppas, att irgen fransk stätsman förbiser den uppmaning, som föreningen utslungar mot civilisationen. Denna uppmaning lyder sålunda: Efter pingsten 1871 är ingen fred eller vapenhvila möjlig mellan dåe franske arbetarne och dem som pu lägga beslag på frukterna af deras arbete. En legd soldatesks jernhand kan till en viss tid hålla dessa båda klasser under ett gemensamt ok; men kampen dem emellan skall ständigt ånyo upptagas, och dess utgång är icke underkastad något tvifvel;ty det är en försvinnande liten minoritet och en oerhörd majoritet som stå gentemot hvarann: kapitalisterna och arbetsklassen Första paragrafen vänder sig omkring revolutionen af den 4 Sept. och republikens proklamerande af arbetarne i Paris... — Det första steg, som vidtogs af de embetshungriga personer, hvilka satt sig i besittning af Hötel de Ville, var att de skickade Thiers till de europeiska hofven, för att tigga om en bemedling, till lön för hvilken han erbjöd sig att låta republiken ersättas af en kung, General Trochu insåg sjelf genast, att Paris icke kunde försvaras. Hela försvaret af hufvudstaden var för Thiers, Favre och de öfriga medlemmarne af nationalförsvarsregeriogen blott ett medel att få sin personliga äregirighet tilifredsstäld och att besegra, icke preussarne, utan arbetarne i Paris. Regeringen för mnationalförsvaret ville, som den hette i kommunens manifest till provinserna, tillintetgöra bevisen emot sig, till och med om det derför skulle behöfvas förvandla Paris till en grushög, fuktad med strömmar af blod,. Fem sidor uppfylda med alla möjliga tillmälen mot Thiers och åtskiliga andra medlemmar af regeringen afsluta den första delen af adressen. I nästföljande paragaf meddelar Internationale sin uppfattning af händelserna i Paris. Thiers, heter det här, brann af begär att finna en förevändning att kunna börja ett inbördes krig, och då han icke kunde finna någon sådan, tillgrep han en lögn och påstod, att nationalgardets artilleri tillhörde staten. Man ville till hvarje pris afväpna Paris arbetare. som hade verkstält revolutionen af den 4 Sept. Centralkomitn lät dock icke lura sig af dessa uppman ingar, utan lät de 300 nationalgardisterna, som hade ställt sig till efterrättelse Thiers vädjande, göra hvad dem behagade. Alltifrån den 18 Mars ända tills trupperna ryckte in i Paris, tog proletäriatets revolution i sjelfva verket så föga sin tillflykt till våldsåtgärder, att dess motståndare endast kunnat beklaga sig öfvår generalerna Lecomtes och Clments Thomas afrättning General Lecomte hade emellertid fyra gånger befalt 8l:sta regementet att gifva eld, och det var hans egna soldater, som sköto honom, ty bonddrängarne kunde naturligtvis icke bryta med gamla vanor i samma ögonblick de fingo på sig kronans rock. Hvad Clement Thomas angår, hade han under Junidagarne kämpat emot arbetarne och under belägringen hade han dessutom icke fört krig mot preussarne, utan mot nationalgardet, som han beskylde för feghet och dryckenskap. Hvad generalsalvan på place Vendöme angår (under ordningsvännernas demonstration), så är allt hvad som blif vit berättad; derom en af Thiers hopsmidd dikt. Det var endast Paris drägg, som företog denna demonstration, vid hvilken den leddes af kejsardömets anhängare, och dessutom buro deltagarne deri vapen gömda under kläderna. Då nationalgordistörna sågo, att elfva mean i deras led föllo ör pistolskott, affyrade de en salva, som skingrade dessa fånar. Centralkomiten var det oaktadt så angelägen att förekomma ett inbördeskrig, att hon begick det felet, att icke strax gå löst på Versailles, som då var fullständigt blottadt på resurser.. Af samma skäl lät hon äfven förleda sig att medgifva tillställandet af val, i det hon med orätt visade försonlighet mot personer, som endast rufvade på medel att kunna störta henne. I Versailles sköt man fångarne, eam då kommunen ho