JHvad återstår oss då annat än att komm tillsammans för att meddela hvarandra vår Ibskymmer och våra önskningar? . Enligt nya riksdagsordningen ligger makte i våra händer blott vi veta att fatta der Det är detta folkmötena böra verka och de är ock derför de förhånas och förkättras Men låtom oss endast hålla tillsammans oci ej förtröttas, utan enigt samverka, och ja, tror mig kunna försäkra att framtiden då ä vår och vårt fosterland blir då dubbelt äl skadt, emedan det blifvit en rättsinnig mo der, com lika ömt älskar alla sina söner. Efter detta yttrande uppmanade grefvi Kalling de närvarande att utse ordförand och föreslog dertill ledamoten af riksdagen Andra kammare hr A. W. Ubr, hvilken så. som ordförande ledt de föregående mötena förhandlingar och jemväl nu infunnit sig vic mötet. Hr Uhr utsågs med acklamation til ordförande och tackade mötet för det förtroende som derigenom visades honom, Ordföranden föredrog härefter första punkten, så lydande: Med anledning af den ugång den vigtiga försvarsfrågan fick vid förliden riksdag frågas. e) hvilken tanke anser sig mötet deröfver böra uttala? och b) huru anser mötet, i händelse af ur. tima riksdag, vårt ombud dervid bör förhålla sig! På förslag af ordföranden beslöts att til en början endast yttra sig öfver punkten a). och redogjorde ordförarden temligen detajjeradt för de olika grupperingaroe i Andra kammaren, äfvensom huru ledamöterna yttrat sig i försvarsfrågan. Grefve Kalling uttalade mötets belåtenhet med Andra kammarens åtgöranden i försvarsfrågan och trodde sig kunna göra detta å hela mötets vägnar såsom lämpligaste svaret å den föredragna punkten. Hemmansegaren Nils Olsson ansåg det vara alldeles naturligt att regeringens förslag ej kunnat antagas. För sin del ville talaren lemna derhäa ej mindre rättsfrågan än ock de uttalade beskyllningsrne, och ville endsst påpeka det faktum som alltid qvarstär, att innehafvarne af den roterade jorden ej ilängden förmå att bära denna börda, som utgör mer än 52 dagers ökning för beväringen. Tal, ansåg att den indelta armens öfningar måste utsträckas vida mer än hittills. Något måste likväl göras för vårt försvar, fortsatte talaren, det återstår endast att finna rätta medlat. För egen del trodde han atten jemnare fördelning af bördorna skulle vara den rätta vägen att nä målet, såsom exempelvis att torpet fortfarande lemnas af rotehållsren, men att alla klasser skola vara skyldiga att bidraga till naturaprestationerna. Fjerdingsmaonen Bergvall yttrade att våra nuvarande försvarskrafter äro alldeles otillräckliga, men menade att detta härledde sig derifrån att alltför få deltogo i försvaret. Och hvarför skola så få af landets inbyggare uppehålla armån? frågade tal.; häri ligger ju den största orättvisa. Tal. medgaf gerna att städerna hafva stors utskylder, som med rätta öfverklagas, men dessa utskylder utgå likväl ieke till landets försvar. Tal. ville för sin del förorda allmän värnepligt för alla klasser. Hemmansegåren Anders Ersson var fullt belåten med den utgång försvarsfrågan rönte i Andra kammaren och ansåg resultatet såsom det lyckligaste mean kuude önska, såväl för att vinna tid som för att man skulle få tillfälle att tänka sig in i sättsförhållandena. Hr Lars Ersson i Wik yttrade att motståndarne till det parti i Andra kammaren, hvilket han tillhörde, gifvit partiet sådana amn (?) som knappt återfinnas i missgerningsbalken, och på samma gång han åberopade itt eget yttrande vid riksdagen i försvaregar, bemötte han äfven beskyllningarae rån motståndarnes sina med tydlig hänsyftling å vissa talare. I öfrigt förklarade tal stt han alltid komme att hålla tillsammans ned de 106 af kammarens ledamöter, som roterat mot regeringens förslag. Hr Hellberg förklarade sin tacksambet mot i2 106 ledamöterna i Andra kammaren, men nsåg att mötet borde uttala ett beklagande fver att så många andra arbetat på indelingsverkets bibehållande, hvartill de ansett ig ha nog rymliga samveten, förmodligen för att det ej gällde deras egen purg, itrads tai och tillade, att åtskilliga tidingsorgauers hbaiming i detta afsesnde vore ke räd att höklaga, EE: 1 203 önskade indelvingsverkets ppbäfvande och införande af allmän värneligt, emedsn det ej allenast vore den roteada jorden utan ätven städerna som vore i ehof af försver. . Hr Ad. Hedin anmärkte, att han ingening hade att invända mot det ogillande, en alare yttrat öfver beskyllniogarne mot Anra kammarens mesjoritet i försvarsfrågan; l en på samma gång ville hen, protestera: ot de anklagelser för rymligt samvete m. 1., 8om en annan talare riktat mot minoristan. Hvartill gagna dessa ömsesidiga bittra!) vd och förebråelser? Ej lära vi med dem li trätta rågot för landets, d. ä. för vår egen, Rona nytta. Måtte van låta dem fara, för. tt i stället bemöda sig att finna en biliig-: etsgrund för den vigtigsa frägeans lösning. al. erkände nu, såsom han förut gjort det å ett annat rom, att regeringens förslag ar obilligt; men försvarsutskottiets hade det elet att vilja bringa hela försvarsordningen ett så ant tillstård ef osäkerhet och lösighet, att tal. och många red honom, engt sitt förstånd och sitt samvate,, måste hotarbeta detsemraa. Det innebar icke ens kymten af en garanti för åvägabriogandet f en tillräcklig och duglig stac:trupp efter ;fvergåpgstidens slut. Här funnes visserlien en spnan utväg, med hvilkens antagande ndelningsverkots! uppbäfvande också vore en gjord Såk; Den utvägen kette icke precis et freussiska systemet, men någonting ditå , tt modifieradt preussiskt system, eller åtninstone det danska, ej så litet förstärkt. fen hvem bade väl föredlsgit detta, eller ore man bsanägen att ingå på något sådant,