Folkmöte vid Katrineholm. Inom Oppunda och Willåttinge härader Södermanland bildades för omkring 3 år sedan en folkmötesförenivg, hvars bestyrelse derefter årligen anordnat folkmöten vid Ka. trineholm. Den nuvarande bestyrelsen, bestående af herrar ledamoten af riksdagens Andra kammare Lars Ersson i Wik, löjtnantena grefve C. G. Kalling på Frändesta nämndamannen And. Ersson i Sköllivge by. orgelnisten J. Hellberg och Herdingemannen C. Bergvall hade tili i går utlyst det tredje årsmötet att hållas vid Katrineholms jernvägsstation, och voro till detsamma inbjudna ej mindre föreniogens medlemmar än äfven alla andra som nitälska för landets och folkets väl. Omkring 200 personer, synnerligast från den omgifrande orten, hade hörsammat inbjudningen och sannolikt hade antalet blifvit vida större om ej det till Katrineholm på förmiddagen ankommande bantåget från Hallsberg, till följd af de nyligen vidtagna för drisgarne i jernvägsturerna ankommit mer än två timmar senare än förr. Intresset för mötet visado sig likväl vara stort, ty det märktes att med middagståget flere hemmansegare från Wingåkeretrakten anlände, i förhoppning att kunna få öfvervara mötet, hvilket dock ej lyckades dem, då förhandliogarne afslutades uogsfär samtidigt med detta bantågs ankomst. Mötet hölls uti en större utställningslokal, belägen i närheten af stationen, Sedan sila der samlat sig, öppnades mötet af grefve Kaliog, som dervid yttrade ungefär fölande: j Uppmanad af bestyrelsen för Oppanda och Willåttioge bäraders folkmötesförericg att öppna detta folkmöte, får jag härmed helsa eder välkomna. Den första tanke, som vid ett sådant tilifälle som detta nästan sjelfmant inställer sig är denva: Hvarför ha vi samlats hit eller hvad är menisgen med alla dessa folkmöten? Jag tror mig kunna påstå att denna rörelse ibland vär talrikaste samhällsklass, den mindre jordbrukaren, ej är någon tillfällig nyck, utan grundad i ett verkligt djupt beko. Jag tror den vara det slutliga, nödvändiga utbrottet af ett ärdtligen till fall klarhet kommet medvetande af ett verkligt förtryck. Ty harodan är väl situatiocen? Viseregeringen, nästan alltid sammansatt af embetsmän, i tyst förakt ej låtsa det ringaste om våra fordringar på likställighet i beskattning, vi se riksdagen, med undaötag af Andra kammaress behandliog af försvarsfrågan, och, att döma af dess resultater, i allmänhet besjälad af ena mot dessa fordringar fiendtlig avda, och slatligen ge vi städernas tidniogspress nästen enhäliiet ställa sig upp kriog de privilegierades bantr så snart vi höja vårt fältrop: jomnlikhet i beskattning. ER OR RR