sam, ty samma impuls hade äfven fört Imånga af hans olyckskamrater till stället. ; Han samtalade med dem och kände sig för deras skull mer än en gång bedröfvad, emeidan han tillbakavisat den hjelp som den förezående qvällen blifvit bonom erbjuden. De i få riksdaler han hade qvar voro snart ej mera bang, och han började längta efter den böra som han varit för stolt att taga emot. Just mödan han talade vid ett af de olyckligaste offren för eldens förstörelse fick han ett slag på axeln, och då han förargad såg sig om, hvem stod der, om icke jast Barton, lika fallsöfd uppstigen från sin matta vid sviseln, som trots något barn ur sin gods bädd. sHvad i all verlden! sade han, ni ker väl inte ha stått här på platsen alitseden i går? Felix, som ver helt obekent med de nationelia, engelska typerna och som hade tilldragelsen med börsen i förskt minne, besick det förlätliga misstaget, stt arse Barton för en excentrisk millionör. -Han svarads höfligt på tilltalet och yttrede under samtalets fortgång några upplysande ord om sin kamrats tröstlösa ställning. Nästa sekund stack Barton ned handen i sin ficks, som ionehöll da redan nämnda tio gvlnderna jemte Waeardens böre. Ena minut derefter var fickan lika tom som då han lemnade Skomgkaregatan. Den så oförmodadt hjelpta regissören stirrade på gåfvan men, mindre grannlaga än Felix, tänkte ban ej för ett ögonblick på att atslå densamma. Han var på väg att uttrycka sin tacksamhet, då Barton afbröt honom: Hin anföktal skrek han, säger ri et! enda ord, så kastar jag er in der ibland tegelparnorna, Koro,, sade, han till Felix — kom och drick något. Den der skälmer Warden parrad? mig att späda ut hvad jag