Aftonbladet – 26 juni 1871, sida 3

raste fiender kunde ej neka honom vitsord för den fulikomligaste redlighet i sina affärsförhållanden. Det kan synas besyrnerligt att en sådan person blef min vän,såvida man icke visste att vänskapen ofta ionebär ett visst element af motsatser. Jag var blott en yngling, ban bade redan hunnit medelåldern; jag hade exalterade åsigter af lifvet och konsten, han frågade blott efter den materiella formen; jag var stilla, romavesk, drömmande och sluten, han buliereem, prosaisk, energisk och sjelfklok. Det vissa är, att jag lärde mycket af! honom, ej blott rörande mitt yrke, men äfven rörande mina yrkeskamrater. — Till min häppad, blottades för mina ögon de lumpna intriger, den jalusi och allt det usla småsinne, hvilket då, liksom nu till den grad omsnärjer musikens himmelska konst, att densamma mången gång är på väg att förqväfvas deraf. Jag fick lära att om en ar. tist önskar denna framgång, som det heter, mästa hen eller hon lägga åsido alla de bättre eg-nskaperna i ein natur och bli bvad tysken kallsr: nen filistes. Jag lärde mig att alla som kalla sig sjeliva musikaliska artister äro antiovgen bedragare eiler charlataner; att recensenterna öfver dem äro ungeiär detsamma, blott med en något starkare sats oredlighet, och att deras auditorier bestå af enfaldiga får som låta leda sig af claquen. Att förlora entusiasmen för den konst man idkar, är det största missöde som kan träffa den som eftersträfvar konstnärskap, och.hur var det möjligt att jag icke skulle förlora en stor del af min, då jag till exempel visste att ex stor prima donna, hvars heia företräde bestod i en temiigen god röst — hvarken sämre eller bättre än mängdens — hade vunnit sin sfundade ställning blott genom privat protektion; att den entusiastiska Köp som